sv en

Debatt

Färöarna och Grönland visar vägen – dags för landhöjning för Åland

Vi har just firat Ålands självstyrelsedag, som också inledde Alandica debatt. Som ordförande för Ålands Framtid är jag glad över att vår regeringen valde att inleda med en inledande programpunkt under rubriken ”Självstyrelse, självständighet och förhållande till statsmakten” där man bjudit in Färöarnas utrikes- och näringsminister Poul Michelsen och Grönlands nordiska samarbetsminister Vittus Qujaukitsoq.

Ålands Framtid har hjärtliga kontakter med våra syster-autonomier i Norden. Vårt seminarium om ”landhöjning för Åland” visar vägen för kommande åländska generationer.

När Färöarna och Grönland fick sitt självstyre från Danmark höjdes samtidigt deras autonoma status från landskap till land. Både Färöarna och Grönland har fått sina självstyrelser efter Åland men har passerat oss i utveckling för länge sen. Vi på Åland har haft vår i snart 100 år och är fortfarande ett självstyrt landskap som stampar på stället.

Danmark har folkrätt

Det finns flera orsaker till våra nordiska syster-autonomiers framgång. Den största är Danmarks mer folkrättsliga syn på utvecklingen av sina ”understater”, men också färingarnas och grönlänningarnas envetna kamp för utökat självbestämmande.

Som känt är Finland inte varit lika välvilligt att utveckla Ålands självstyrelse. Vi ålänningar har sedan vi, till skillnad från Färöarna och Grönland, blev påtvingade självstyrelsen fått jobba i motvind för att utveckla ett system vi inte ville ha.

Självstyrelsepolitiskt lata

Med att Åland i inledningen av 1960-talet började utvecklas till ett alltmer välmående land försvann även kampviljan från Ålandsrörelsens dagar. Det tilltagande välmåendet har även lett till att vi ålänningar tappat tron på oss själva och vår förmåga att sköta oss mera själva.

Arbetet i vårt eget parlament undergrävs av ett starkt politikerförakt, vilket i sin tur leder till att allt färre tror på att våra politiker klarar av att ta ett större ansvar för Åland. Dessutom är det ju lättare att skylla på politikerna i Helsingfors om något går snett, än att ta eget ansvar. Och genom åren har Åland klarat sig gott på att låta ”veckopengen” rulla in i form av en årlig klumpsumma.

Vi har ju allt, förutom…

För en färing är det otänkbart att lägga sig till ro med det man har och låta sig matas av Danmark. I vår syster-autonomi ute i Atlanten är man stolt över sitt land, sitt folk och är beredd att också ta ansvar för det.

Till skillnad från Färöarna och Grönland ligger Åland mitt i smeten mellan moder- och styvmoderlandet med bra kommunikationer, goda utbildnings- och arbetsmöjligheter osv. Vår plats på jorden bör ju vara en fördel för att kunna utvecklas. Vi har ju allt, utom rätten att bestämma över oss själva.

Känslan av att vara ett land spretar mellan Åland och de övriga syster-autonomierna inom Norden. Det framgick tydligt av den inledande diskussionen mellan representater från Färöarna, Grönland och Åland.
Regeringen saknar vision

Diskussionen på Alandica debatt bekräftade med all tydlighet den stora skillnaden i politiskt ambition att vilja utvecklas som autonomi. Medan Färöarna och Grönland har kommit långt i sitt arbete med att ta fram en egen författning (grundlag) kan Ålands regering, företrädd av samarbetsminister Nina Fellman(S), inte ens presentera en vision för Ålands framtid.

Den här totala avsaknaden av politisk ambition att utveckla Ålands status och självbestämmande är förstås helt förödande för självstyrelsen och måste vändas.

Självbestämmande förnuft

Ålands Framtids mål är inte att Ålands ska bli en självständig stat i dag, i morgon eller ens om tio år. Politik måste bygga på realism. Däremot har vi en vision om självständighet, som i det kortare perspektivet ska leda utvecklingen av självstyrelsen från landskap till land där folket bestämmer över sin egen tillvaro, utan att för den skull vara en egen stat.

För att lyckas med det krävs både tro på sig själv och sin egen förmåga samt en hel del jävlar anamma.

//Pia

Tillbaka