Nyheter

Jan Helins anteckningar: Vårt åländska kulturarv

Den 18 oktober 2005 ordnade Kultur- och utbildningsgruppen inom Ålands Framtid ett seminarium med rubriken ”Vårt åländska kulturarv”. Debattinledare var professor Johannes Salminen och Ålandstidningens tidigare chefredaktör Jan Helin. Här följer Jan Helins anteckningar för hans del av debattinledning.
Kulturarv. Jag var tvungen att försöka mig på en definition av ordet först:
”Överföring av kulturella egenskaper från en äldre kultur till en yngre.”
Som en händelse äger just i dag och just nu Kulturarvsdagarna i Sverige rum i Arbetets museum i Norrköping. Här är några av rubrikerna på seminarierna:
• Hur gammal Gustavsbergsdekor hamnade på McDonalds muggar.
• Hur nio slott samarbetar i Östergötland.
• Street vid Bergsundsstrand på söder i Stockholm. Ett stort antal konsthantverkare och formgivare samarbetar i ett nätverk för att ge Stockholm sitt eget Camden Lock Market.
• Vägverkets satsning på turistvägvisning.
• Hur ett övergivet fabriksområde omvandlats till ett centrum för kultur och utbildning.
Rubrikerna har en sak gemensam: Hur ska kulturarvet användas i samtiden?

Jag nämner detta för att jag tror det är helt centralt för Åland. I dag ligger för mycket fokus på Åland på att konservera vårt kulturarv – bevara saker och seder exakt som de en gång var. Det är inte kulturarv – det är museiverksamhet. Sådan är naturligtvis viktig i sig, men man ska inte blanda ihop det med kulturarv.

Ni minns säkert den animerade debatten om museibyråns storlek och verksamhet för något år sedan. Bortsett från rena personalfrågor var den på väg att börja handla om något intressant: Ska Ålands kulturarv via en rigorös byråkrati förvandla landskapet till ett museum? Nu fick aldrig den debatten komma ner på djupet. Rena personalärenden kom istället att fylla insändarspalter och politikerhjärnor.
Men ni känner igen frågorna som denna debatt var och tafsade vid: Vad ska landskapet med alla gamla byggnader till som ingen människa får använda för att det en gång i tiden skett något annat i dessa byggnader? Åland borde dra ner sin museibyrå till hälften och införa en kulturarvsbyrå för de frigjorda resurserna. En byrå som söker upp och underlättar för det åländska kulturarvet att ta sig in i 2000-talet.
Låt mig ta ett exempel: Tullhuset i Degerby.

När finska staten släppte byggnaden och tomten till Åland pratade jag med en entreprenör som var intresserad av att starta en ny verksamhet på udden. Det skulle i praktiken visa sig vara omöjligt. Tullhuset är så omgärdat av byråkrati att all samtid i praktiken är förbjuden där.

Orsaken till Tullhusets djupfrysning av museibyrån är för att bevara ”en unik administrationsbyggnad”. Det gör att du inte kan flytta en innervägg i byggnaden. Innerväggar som är uppsatta för att avskärma kontorsmoduler. Det var inte riktigt vad min vän entreprenören tänkt sig. Han var ute efter något mer publikt.

Med all resepkt för historien – men att kunna uppleva hur väggarna inuti en administrations-byggnad var beskaffade för 100 år sedan är ett fullkomligt perifert intresse. Jag hävdar att den byråkrati som vill göra museum istället för kulturarv av Tullhusudden är direkt skadligt för en by som Degerby som istället behöver fokusera på att ta sin historia vidare.

Resultatet, så här långt är ganska exakt noll. Tullhuset har nu övergått från landskapet till kommunen Föglö som omedelbart skrev ett nytt femårskontrakt med finska tullverket så att exakt samma sömniga vilo-hem för finska tulltjänstemän som ägt rum där sedan jag var barn kan fortsätta. Jag har nu inget emot att finska tulltjänstemän har en fantastisk plats att semestra gratis på, men jag försöker ge ett exempel på ett åländskt kulturarv som misshushållas för att det betraktas som ett museum.
Jag skulle kunna rada upp fler exempel från Kastelholm och det magnifika post- och tullhuset i Eckerö.
Det finns alltså, hävdar jag, en risk att kulturarv på Åland blir att handla om nostalgi och tillbakablickar på vad som en gång varit. Inte hur goda kulturella egenskaper ska föras från en äldre kultur till en yngre.
Men vad var det då som en gång var – som man vill bita sig fast vid?
Jag är rädd att sanningen är att Åland var en mer spännande plats förr.
Inte för att det skulle vara särskilt trist eller ospännande i dag, men för att Åland var en så sällsynt märkvärdig plats förr:
• På 20-talet i fokus för världspolitiken, skärningspunkten mellan den stormiga skilsmässan mellan Sverige och Finland.
• Centrum för en segelsjöfart som rymmer en dramatisk poetisk kraft som vida överglänser de spritcontainrar som dippar in nosen i arla morgonstund här i dag.
• De levande jordbruksbygder som vi ser så vackra spår av i dag var då faktiskt levande på riktigt.
• Och vattnet användes för att fiska riktig fisk i – inte odla för fet ädelfisk från Kanada för att skeppa till Japan.
(Vattnet, förresten – är det ett kulturarv eller naturresurs? Jag vill nog hävda att det är både och. Kulturarv för att den period detta örike kunnat försörja sig oberoende av vattenkvalitén är försvinnande kort. Det är kanske bara de senaste 30 – 40 åren som Åland och ålänningar inte varit helt beroende av en god vattenkvalitet och sådant som friska tångskogar som barnkammare för fiskyngel för sin försörjning. I generation på generation, genom århundrade efter århundrade har god vattenkvalitet inte varit en fråga om livskvalitet utan en fråga om liv eller inte liv.

Man kan förstås säga att den heta, bittra debatt som förs i skärgården just nu om fiskodlingen efter landskapsregeringens framsynta miljövårdsprogram har samma vinkel som min huvudpoäng:
”Skärgården och dess vatten kan väl inte bli ett museum? Skärgårdsbor har alltid brukat vattnet och nu brukar man vattnet med modernare metoder.”

Jag kan förstå det argumentet, men det är felaktigt. I vart fall om man betraktar vattnet som ett kulturarv. Kulturarv handlar ju om att föra kulturella egenskaper från en äldre kultur till en yngre. Den äldre kulturella egenskapen i skärgården var att leva i samklang med vattenmiljön och de villkor naturen satte upp – inte begå våld på den. Att odla fisk med de usläppsmängder som varit fallet så här långt är att bruka våld på kulturarvet.)
(Även om … Sottunga juni 2003. En nästan sakral upplevelse. Befolkade gårdar och arbetande människor på fält och gårdsplaner. Hela holmen borde k-märkas och förbjudas att gå ur tiden som något slags pris för att man överlevt som en så strålande anakronism in i 2000-talet. Hänger man bara i 20 år till på samma sätt så kommer Sottunga kunna ta sig upp på världsarvslistan över unika platser på jorden. Kanske.)
Jag gick igenom ett antal åländska evenemang inför den här kvällen för att granska hur bilden av Ålands kulturarv ter sig i dag.
• Ålands sjödagar
• Gustav Vasa dagar
• Vikingamarknad
• Bomarsundsdagar
• Skördefest
I presentationerna av dessa evenemang återkommer vissa ord hela tiden:
Traditionell.
Tidsenlig.
Äkta åländskt hantverk.
Kulturarv.
Sjödagarna minns segelsjöfarten.
Gustav Vasadagarna minns en episod ur det förflutna.
Vikingamarknaden vill återskapa något ur historien som ingen längre minns.
Skördefest vill väcka upp minnen från en tid när det faktiskt skördades sådant på Åland som åts till middag på Åland.
Jag vill inte raljera över de här evenemangen. Tvärtom. De är alla utmärkt trevliga på sitt sätt. Men de har en sak gemensamt: De söker sig mycket medvetet till det som en gång var. Ju mer autentiskt gammalmodigt, desto bättre. Var finns den åländska samtiden i dessa kulturarv?
Ett av de finare exemplen jag hittat på åländskt kulturarv i dag är nätverket kring SALT. Det är åländsk kvinnokraft, för jag har i huvudsak upfattat att det är kvinnor, som förnyat sitt konsthantverk och tagit en äldre kultur till en yngre.
Men var finns söndagsmarknaden för detta? Det centralt placerade som alla vet äger rum varje söndag, likt ett Ålands Camden lock market. Istället ligger SALT, i en lokal utanför stan på ett ställe man måste leta upp.
Linden – är i sig ett utmärkt försök att föra ett gott åländskt kulturarv in i samtiden. Men slätskonaren Linden är inte unik. Debatten om Lindens väl och ve har gått hög de senaste dagarna – och jag saknar en omvärldsanalys på vinkeln ”kulturarv det går att tjäna pengar på” av det enklare slaget.
Låt mig göra en snabb sådan sett från den svenska sidan. Här har Ålands Linden fått en mycket svår, mycket klumpig och mycket rik konkurrent: Ams. Svenska Arbetsmarknadsstyrelsen. Svenska Ams tycker sig fått syn på framtiden: forntidens skeppsbyggeri – helt i trä… Bara de senaste åren har 100-tals miljoner svenska skattekronor plöjts ned i projekt av typ Linden, några lite tjusigare, några lite mindre. Några exempel:
• ”Götheborg”. Den stolta Osindienfararen som lade ut för sin jungfruresa till Kina häromveckan. Den har kostat en kvarts miljard. Nu ska man lägga ut ytterligare 120 miljoner på att ta sig till Kina och hem igen. Med kungafamiljen och hela midevitten ombord sista biten. Det blir säkert en trevlig tur för kungafamiljen och någon räknenisse som ska berätta hur mycket de fina bilder som kommer att tas är värda – om man betalat annonsplats för dem. Men jag har svårt att tro att svenska staten får tillbaka pengarna för denna satsning. Men det är egentligen inte min poäng. Min poäng är att det hänt en del inom den lite märkliga kulturarvs nischen: ”vi-bygger-skepp-som-man gjorde-förr-och-låtsas-att-vi-seglar-som-man-gjorde-förr.”
• I Gävle: briggen ”Gerda”. Ams-projekt för 80 miljoner kronor.
• I Kristinehamn: holländsk fartygstyp från 1600-talet. Kostnad: åtminstone 20 miljoner. Den heter ”Christine af Bro”.
• Karlsborg: en replik av hjulångaren ”Eric Norde vall”. Kostnad 50 miljoner
• I Mariestad har man byggt en nygammal Vänerslup, ”Oskar II av Sjötorp”. Kostnad oklar.
Och detta är bara några exemel där skattemiljoner under täckmanteln ”kulturarv” vräks in i svarta hål med motiveringen:
”Det genuina skeppsbyggaryrket ska inte få gå i graven.”
Nähä. Varför inte då? tillåter jag mig att fråga lite hädiskt.
Anyone for Träskepp år 2005? Är det någon som tror att den tekniken ska komma tillbaka, eller?
Utöver detta tror jag det finns ett annat åländskt kulturarv som är mer subtilt, som jag kom i närheten av under min tid som chefredaktör för Ålandstidningen. Det känns nervöst att så här bredvid mannen som tecknat det i särklass skarpaste porträttet av Ålands portalfigur Julius Sundblom att prata om högst densamme. Men jag… har bestämt mig för att vi skiter i det. Som chefredaktör för Ålandstidningen var det inte sällan man fick tillmälen av typen ”Julle skulle vänt sig i sin grav” när man skrivit något som personen ansåg mindre passande.
Det får man hacka i sig. Ålandstidningen är i sig ett av Ålands märkvärdigare kulturarv. Det torde finnas få tidningar som så förkroppsligar sitt spridningsområde såsom Ålandstidningen. Orsaken är naturligtvis att skaparen av Ålands självstyre och grundaren av tidningen är samma person. Men en tidning som inte vill dö kan inte definiera sig som ett kulturarv. Den måste förnyas i samklang med sin samtid. Annars upphör det att vara en tidning. Att försöka göra Ålands-tidningen som Julle en gång gjorde den vore detsamma som att bygga segelskepp och konkurrera med moderna fraktfartyg. Därför är, i bildlig mening, Ålandstidningen ett intresssant exempel på den mer djupliggande poängen i det resonemang jag försöker föra.
Fanns det något – undrade jag ofta – att lära av Julius Sundblom om man som jag fått hans stol till låns under en tid? Något att föra in i en yngre tid? Mitt svar är ja, men inte rakt av.
Tidningsmonopolet nyttjades utan hämningar politiskt av Julius Sundblom på ett sätt som skulle vara komplett otillständigt i dag. Men i politisk handling var Julius Sundblom mer intresserad av resultat än tjusiga demokratiska principer. Under en tid var JS både talman i lagtinget, chefred för Ålandstidningen och ordförande för Ålandsbankens förtroenderåd. Det är som att tänka sig att hans samtide Marcus Wallenberg skulle varit riksdagens talman, chefredaktör för Dagens Nyheter och styrelseordförande för SE Banken – samtidigt. Alltså otänkbart.

På den punkten menar jag att Julius pragmatiska syn på hur man drev Ålandsfrågor helt enkelt gått ur tiden. Där fanns inget gott kulturarv. Detta trodde jag var självklart. Att alla höll med mig. Så var inte fallet. En av de ledare jag skrev som blev hårdast kritiserad var när jag ifrågasatte att Peter Grönlund kunde vara vd för Ålandsbanken och samtidigt sitta i Landskapsregeringens finansutskott. Enligt mig är det självklart att de båda rollerna inte går att förena.

Men se, så var det inte alls. Insändarskribenter rasade, riksdagsmannen tog mig i upptuktelse – alla från sossar till centerpartister och till och med vd:n för Ålandsbankens argaste konkurrent var ense: Peter Grönlund kunde självklart sitta på dessa båda stolar. Argumentet var något förbryllande: Peter Grönlund är en bra karl. Jag vill här påminna om att jag aldrig ifrågasatte att Peter Grönlund var en bra karl. Det var inte det min kritik handlade om.
I den här debatten, och flera andra, kunde jag spåra en längtan tillbaka till dagarna när Åland var enat kring en man och en idé. När det bara fanns en tidning som fick det att se ut som Åland talade med en röst. Självaste lantrådet skrev till och med en debattartikel där han förespråkade att det vore bättre om Åland bara hade en tidning (oklart vilken…).
Det kan möjligen vara en lockande tanke vissa dagar. Men – hävdar jag – en förrädiskt förenklad förståelse av publicisten Julius Sundblom. Det vore som att göra museum av Ålands fria ord, istället för att söka det kulturarv som publicisten Sundblom lämnade efter sig.
”Om något var Julius Sundblom en människa med rötter” skriver Johannes Salminen i sitt mästarstycke till porträtt i boken ”Ålandskungen”. Julius Sundbloms politiska väg tycks växa organiskt ur den åländska fädernejorden.
Ni känner säkert alla den vackra anekdoten om hur Julle stod på Kasberget i Jomala stilla kvällar och frågade sin far vad det var för ljud han hörde. Havets dyningar. Lugnsjön med hälsningar från moderlandet Sverige, som hävde sig mot hällarna i Hammarudda.
Det är en litterärt oerhört kraftfull bild och möjligen en nyckel till den politiska personen Julius Sundblom. Men jag skulle i dag säga att det också är en förrädiskt effektiv bild. I Salminens porträtt av Sundblom, och läsande av hans gamla artiklar har jag fäst mig vid mindre poetiska, betydligt mer prosaiska stycken om samma Julle.
Under sin studieperiod i österbottniska Nykarleby mötte Julle kvinnan som skulle bli hans hustru – Hilda Fredenberg. I Nykarleby mötte Julius Sundblom också med full kraft 1800-talets tankar om Gud, modersmål och fosterland som en odelbar enhet – tanken om nationen som i det närmaste något heligt. Denna tanke har i dag med en omtumlande kraft gått ur tiden. Utom möjligen just här i vårt lilla örike. 1800-talstanken om en åländsk nation och modersmål som något heligt lever i högsta grad kvar bland många ålänningar.

Som om det vore kulturarvet efter Julius Sundblom. Det är det inte hävdar jag. På den här punkten var Julius Sundblom helt enkelt ett barn av sin tid – och hävdar jag, en ond tid.: Julle hade svårligen känt igen sig i 2000-talets globalisering, rivande av gränser och alltmer mångkulturella landskap. Hur väl känner ålänningen i dag igen sig? Det är en svår fråga. Jag har inget säkert svar. Men jag har möjligen en intressantare fråga: Hur hade Julius Sundblom gripit sig an 2000-talets samtid? Vi har ju en del ledning, eftersom vi vet hur han navigerade sitt Åland genom sin tid: Å ena sidan ett Europa sönderslitet av ett världskrig, å andra sidan Finland illa sargat av inbördeskrig.
Julius Sundbloms politiska vision var att återförena Åland med Sverige. Men – och här ligger den första lärdomen och arvet efter Julle: det var aldrig ett självklart beslut för JS att politiskt driva kravet på återförening med Sverige när Ålandsfrågan blåste upp på den internationella politiska arenan efter första världskriget. JS tvekade och prövade länge sin ståndpunkt. Han brottades med sin finlandssvenska patriotism och känslomässiga bindning till ett fritt Finland. Alla vägar skulle prövas, argument tänkas igenom. Hela tiden med hela Ålands bästa för ögonen. Och framför allt – alltid vara realist. Som politiker kunde Julius Sundblom gå hårt fram, rentav skrupellöst – men han tappade aldrig känslan för realiteter och lyckades alltid – trots att han vågade utmana en opinion – hitta samklangen med det åländska folket.

Julius Sundbloms livs politiska nederlag var egentligen självstyret. Det var kompromissen istället för återföreningen med Sverige. Men när han kom hem till Åland igen var det ingen bruten man som åter mötte ålänningarna. Tvärtom. Full av energi meddelade han om och om igen: ”Nu ska vi arbeta!”

Exakt där ligger kulturarvet efter Julius Sundblom. Laga efter läge. Vara pragmatisk. Inse småskalighetsfördelen att blixtsnabbt kunna vända riktning.
Att föra arvet efter Julius Sundblom vidare på Ålandstidningen uppfattade jag handlade om att föra hans öppna, positiva sinnelag och ifrågasättande av rådande ordning vidare. Jag fick ibland kritik för att jag på ledarplats ifrågasatte nyttan av vissa åländska särregler och tänkesätt.

Men jag gjorde det utifrån en oro att Ålands historia är så stark att det finns en stor risk att vi biter oss fast vid en gammal historia om oss själva och vad som måste skyddas. Alla samhällen behöver en ständigt uppdaterad, modern berättelse om sig själv. Julius Sundblom begrep det bättre än de flesta publicister. Det hade varit att utomordentligt slarva med kulturarvet efter Julius Sundblom att låta Åland leva med en gammal, icke ifrågasatt, icke med tiden överensstämmande, historia om sig själv.
Slutligen några mycket konkreta förslag på hur jag tror att åländska kulturella egenskaper skulle kunna föras från den äldre kulturen till den yngre:
• SALT – Gör det till en söndagsmarknad nedanför Pommern – varje söndag. Anpassa öppettiderna efter färjorna. Marknadsför åländskt konsthantverk på färjorna och den 5 minuter korta promenaden. Där bor en härlig åländsk kvinnokraft här som ibland kommer bort i broschyrer med solnedgångar och fiskande män.
• Marinpark. Gör av gamla träskepp det som de i dag gör bäst: vrak. En lagun vid Boxö i norrhavet har Östersjöns klaraste vatten. Sänk skepp där. Ordna dykcenter med utflykter dit. Häftiga upplevelser. Alltid bra dykförhållanden. Köp en mini-ubåt och ta ner icke-dykande kick-sökare. Om ni inte tror mig så ta en koll på en av Indonesiens mest lönsamma turistsatsningar istället. Och tar reda på varför Gotland har börjat sänka gamla fisketrålare i en av sina havsvikar.
• Sjöfartsmuséet integrerat med konferensanläggning. Få tummen ur nu och lös två problem. I denna anläggning som rederierna av anständighetsskäl bör vara med och bekosta ska självfallet den permanenta utställningen: ”Från vete till Viking Line.” finnas. Och nu pratar vi världsledande här. Ingen halvmesyr. I andra änden ett riktigt upmarket-Casino. Inget tillhåll för samhällets hålögda olycksbarn som de enarmade banditerna i Sitkoff i dag. Ibland hörde jag kritiken: ”Varför måste vi alltid bygga sådana saraj här”. Ursäkta men jag har inte sett ett enda saraj på Åland. Det jag pratar om här är Sarajernas Saraj.
• Bomarsund – the dome. Bygg in de gamla trista stenhögarna i Bomarsund i en jätte-dome. I den anläggs nordeuropas mest högteknologiska upplevelsecentrum. Istället för tröttsamt pladdrande historialärare kan man uppleva sjöslaget i 3-D.
• Kobba-Klintar – Nordens häftigaste designcenter och utställningshall. Ute på denna klippa, med detta magnifika ljus, byggs en hypermodern utställningslokal med tillhörande designcenter och en sjukt stor bokhandel. Vad har vi då? En perfekt utställningslokal för Anders Wiklöfs magnifika konstsamling, en perfekt utställningslokal för svensk och finsk design. Vi ligger i skärningspunkten av två av de senaste årens mest hypade designländer i världen. Den sjukt stora bokhandeln ska ha en inriktining – typ design och konst eller något tema. Här kommer Nordens hetaste litteraturdagar att hållas. Det kommer inte finnas en enda kulturtant i Stockholm och Helsingfors som inte kommer att vilja åka hit, inte en författare som kommer att säga nej till att komma och prata. I anslutning naturligtvis en högprofilerad restaurang med förebild som Oaxen i Stockholms skärgård. Inte en inplastad skinksemla så långt ögat når. Snabba bekväma taxibåtar förbinder Kobba klintar med hamnen. Säsongen är realistisk. I huvudsak sommar, med undantag för ett par evenemang vår och höst + Östersjöns mest omtalade julbord.
Galna idéer? Kanske. Förmodligen. Och förmodligen skulle det räcka med lite drygt hälften av chipspengarna för att förverkliga rubbet.
Avslutningsvis vill jag varna lite för mig själv.
I dag tillhör jag de där som är här på ledig tid. Hjärtat bultar för Åland, jag pratar väl om öriket varhelst jag kommer. Men jag ser helst att det förblir en undangömd pärla. Jag brann mer för förändringar av Åland när jag bodde här. Var uppmärksamma på det fenomenet med utifrån betraktare, som jag dessvärre numer måste räkna mig till. Vi vill att Åland ska vara som det alltid varit. Vi tillhör de som konsekvent sammanblandar begreppen museum och kulturarv. Vi vill höra hit. Exklusivt. Vi vill också beklaga oss över turister.
För så här är det. För mig personligen är Ålands kulturarv egentligen ett vettotäcke. Det är ett vanligt täcke som trots gore-tex kläders intåg varit med under alla mina vettoresor sedan jag var barn. De här textilierna skulle garanterat få hälsomyndigheterna att rycka ut mot en sanitär olägenhet.

Men täcket luktar ännu tjära av min farfars snipa. Farfar finns inte kvar längre. Inte snipan heller. Men täcket är kvar. Fortfarande alldeles för fuktigt förvarat av farsan i en sjöbod. Och ingen maj vore sig lik om vi inte satt och väntade på gryningen och fåglarna ute vid Tviggoskär i Hastersboda på det där täcket.

Det är ett direkt övergrepp på ett kulturarv att EU försöker rycka täcket ifrån mig.

Tack för att ni lyssnade.
Jan Helin

 
.

Tillbaka