Nyheter

A-C Waller: Några ord och tankar om vår kultur och identitet

DISKUSSIONSINLEDNING för Ålands Framtids seminarium lördagen den 29 mars 2003.Några ord och tankar om vår kultur och identitet.
”Åland är en egen nation. Det är min åsikt.” Så sade Johannes Salminen under årets litteraturdagar. Det är min åsikt också – när det gäller kultur och dess uttryck, sätt att tänka och närdemokrati till exempel.Huvud för sig
Det är känt och även erkänt att öbor har en speciell öbokaraktär. När jag en gång var på Madeira sade jag till en vinodlare – obetänksamt och till och med sårande skulle det visa sej – något som visade att jag hänförde Madeira till Portugal som vilket landskap som helst. Den madeiranska vinodlaren spände ögonen i mej och sa bestämt: ”Madeira is Madeira, not Portugal”.
I ett brev som min farmor fick av en väninna i Åbo för över 100 år sen skrev väninnan målande hur hon en gång varit på besök på Åland och under en middag sett en ung åländsk mamma amma sin baby – ”helt öppet och ogenerat fast jag inte ens kände henne”. ”Ja, ja”, slutade hon sitt brev, ”de ålänningarna, de ålänningarna. De ha sitt huvud för sej”. Tonen i brevet var nog lite förfärad men den var mer beundrande.
I Yvonne de Geer-Hancocks utmärkta och alltför sällan beaktade bok ”Åländskhet – nationsbygget på Fredens öar” får man många belägg på att ålänningarna har sitt huvud för sej och att man kanske speciellt bland finlandssvenska och finska medier genomgående har förfasat sej över att man inte kunnat tygla de sturska ålänningarna. Men mellan raderna kan man också här läsa en, låt vara motvillig, men dock beundran för ålänningarnas egensinniga huvuden.Att stärka svenskheten
Det som bekymrar en finlandssvensk publicist av Bo Stenströms kaliber är att en ”landskapschauvinism av det slag som utvecklats på Åland inte stärker svenskheten”. Andra oroselement är enligt Stenström ”provinschauvinism och mytbildning” och – här tar han verkligen till storsläggan – ”åländsk egonationalism”. Det kan inte hjälpas men nog skiner en beundran och stark tilltro till ålänningarna och vår förmåga att bevara svenskheten i Finland fram här. Finlandssvenskarna är dock i runda tal 300.000. Vi på Åland är inte ens 30.000!
Om vi ska kunna bidra till att stärka svenskheten är det, tror jag, genom att fortsätta ha vårt huvud för oss, d.v.s. behålla vår öbosärart och utveckla vår unika åländska kultur. Den är inte svensk, inte finlandssvensk, inte finsk. Åländsk är den. Det unika med den är att den alltid varit och är oföränderligt svenskspråkig samtidigt som den ständigt varit öppen för nya intryck från främmande kulturer och tänkesätt. Sjöfartskultur
Sjöfartens ekonomiska betydelse för Åland och ålänningarna har varit och är enorm. Ålandstidningens chefredaktör Jan Helin talar om en ekonomisk härdsmälta för Åland om vår fartygsflotta flaggar ut.
Men när man talar om sjöfarten glömmer man ofta dess direkta betydelse för vår kultur. I den äldre litteraturen om ålänningar kan man ofta läsa sådant som att den åländska infödda allmogen i allmänhet uppträder mycket belevat och världsvant och att de flesta kan klara sej behjälpligt på engelska just tack vare sjömännen på långfart.
De fläktar från främmande kulturer sjömännen förut hämtade hem till Åland var ovärderliga och de har smält samman med vår svenskhet och öfolkskultur. Det är just denna sammansmältning som gör oss speciella, som gör att vi har vårt huvud för oss. En sådan kultur, en som består av gammal kultur och kunskap om andra kulturer har också bidragit till ålänningarnas omvittnade öppenhet, eller frimodighet som det talas om i litteraturen. Den har också gjort att det upplevs som fullständigt naturligt och ofarligt att ta intryck av andra kulturer. Detta är, tror jag, en av grundförutsättningarna för att en människa ska bli tolerant. För en befolkning som har kontakt med sina rötter samtidigt som den får kunskap om fjärran länder, människor, kulturer har alla möjligheter att bli säker och orädd och det är osäkerhet och rädsla som skapar intolerans. En sådan befolkning får en naturlig och sund självkänsla.
I dag finns det inte många åländska sjömän på långfart som kommer hem med ovärderliga intryck och kunskaper om andra kulturer, andra umgängessätt, andra sätt att se och uppleva världen. Vi reser en hel del men det är oftast på tillrättalagda charterresor där vi egentligen inte kommer i kontakt med annat än turiststråk.Teaterfestival
Det här bortfallet av sjömanskulturen håller vi på att lära oss kompensera genom att ordna förnäma litteraturdagar, musikfestivaler, öspel o.s.v. De ger oss den direkta ”sjömanskontakten” med främmande kulturer. De ger oss också möjlighet att dela med oss av vår kultur. Och detta är, enligt mig, en mycket viktig aspekt som arrangörerna ibland verkar glömma bort. Så tror jag till exempel fullt och fast att Mariehamns litteraturdagar skulle bli rikare om författarna på hemmaplan gavs större utrymme för att presentera sina böcker, tankar och uppfattningar än de sju minuter var de har till sitt förfogande. Kultur skall vara ett ömsesidigt givande och ett tagande.
I detta sammanhang vill jag, för att anknyta till den nyligen aktuella debatten om Teater Kuling, påstå att ett bättre sätt att utveckla vår specifika åländska kultur hade varit om de kulturmedel som reserverats för teaterverksamhet hade gått till en teaterfestival med gästspel från andra länder. Det finns mängder av små, fina teaterensembler som gärna skulle vilja komma hit och som hade berikat oss mycket mer än en liten fast teater ur en specifik – i detta fall finlandssvensk – kulturgrupp. En sådan ”sjömanskultur” som festivaler ger skapar vidsynthet och det har vi varenda en här på Åland allt att vinna på. Det är en kultur som enar. Trängd kultur
I dag känns det som om vår kultur blir alltmer trängd, som om alla andra kulturer – främst den finlandssvenska – vore bättre, mer eftersträvansvärda. Vad annat kan man tro när vår kulturminister i Ålands Lagting måste försvara vår åländskhet mot andra åländska politiker och kulturarbetare som långt ifrån att vara stolta över den verkar vara generade. Man får nästan intrycket av att de i toleransens namn inte tolererar sin egen åländska kultur. Som om de skulle tro att litenhet och provinsialism skulle vara samma sak.
Om vår kultur, i stället för att berikas av och ta intryck av en annan kultur, integreras med den, blir likadan som den, förlorar vi vår speciella identitet, vårt huvud för oss. Detta kan bara vara till skada – för oss, för finlandssvenskarna, för rikssvenskarna, för alla. För då har vi inte längre något unikt att ge vår omvärld. Och, det må vara förmätet eller ett uttryck för en åländsk självtillit, men världen blir fattigare utan en åländsk kultur. För det betyder att en blomma av de tusentals det i toleransens namn talades om på 60-talet vissnar och dör.Självständig kultur
Jag tror att självständiga länder – i dag – är stolta över sin kultur. För självständighet ger kulturen en högre status. Ett självständigt lands kultur hörs och syns i världssamfundet, bl. a. i FN:s olika avdelningar och i EU som bara förhandlar med självständiga länder. Om och när Åland blir självständigt blir vi delaktiga av internationella kulturfonder och behöver inte, som i dag, gå via Helsingfors och drunkna i de mängder med ansökningar som kommer därifrån. Vår svenskspråkighet skulle vara självklar och den kraft vi idag lägger ner på att försvara den skulle vi kunna lägga ner på en utveckling av vår åländska kultur. Och en sådan utveckling skulle öppna helt nya möjligheter för oss inte minst när det gäller att skapa en profil inom turismen som skulle gynna hela Åland, både ekonomiskt och kulturellt. Så som på sin tid långfarten gjorde.
Då skulle även vi känna oss stolta över vår kultur och lära av den. En bättre lärare än Sally Salminens stora romanperson Katrina finns inte när det gäller att stå på sig mot myndighetspersoner och utsugare. Rak och frimodig stod hon inför storbönder och skeppsredare och krävde det som rättmätigt var hennes. Genom detta mötte hon vrede men än mer respekt och beundran och framför allt gensvar på sina krav. Hon har mycket att lära våra undfallenhetspolitiker som ödmjukt knackar på dörren i Helsingfors och undrar om någon har tid med dem..

Tillbaka