Nyheter

Åland inför secession?

ÅLAND INFÖR SECESSION ?
Dag Anckar
Professor, Åbo AkademiInledning
Vår värld är oföränderlig och föränderlig. Det geografiska utseendet är detsamma, men geografins politiska innehåll visar stora variationer över tid. I en artikel, tryckt år 1978, tog den berömde statsvetaren och kommunikationsforskaren Karl W. Deutsch denna variation som en utgångspunkt för några reflexioner kring statskunskapens uppgifter och perspektiv. Disciplinen, framhöll Deutsch, ställdes till följd av världsutvecklingen inför spännande utmaningar och ett starkt växande arbetsfält. Antalet geografiska och kulturella regioner av omedelbart politiskt intresse hade, noterade Deutsch, fördubblats sedan det tidiga 1950-talet; samtidigt hade antalet stater i världen tredubblats och den offentliga sektorn i länder utanför Europa och Nordamerika mer än fördubblats. Statskunskapen ställdes, beräknade Deutsch, år 1978 inför åtta gånger så många avgränsningsbara forskningsuppgifter som år 1952 (Deutsch, 1978: 27-31).
Eftersom geografin är oföränderlig innebär staternas numeriska tillväxt att staterna i genomsnitt blir mindre. Ett särskilt drag i denna utveckling mot mindre enheter är tillkomsten av många mycket små stater, s.k. mikrostater, en term som beskriver stater med ett invånarantal som understiger 1 miljon. Utvecklingen har i detta avseende varit dramatisk. Ännu år 1945 fanns endast en handfull fullt accepterade mikrostater i världssamfundet, bland dem Island och Luxemburg; av världens i dag bortåt 200 självständiga stater är inte mindre än 45 av denna mikrotyp. Olika omständigheter har bidragit till denna expansion – till dem hör breda avkoloniseringsvågor och diffusionsmekanismer, där framgångsrika mikrostater blivit förebilder för efterföljare, och där världssamfundet, efter långa tider av motsträvighet, vant sig vid och internaliserat tanken att även mycket små enheter kan och bör vara fullvärdiga medlemmar av det internationella systemet med legitima anspråk och rättigheter. Förändringen i sistnämnda avseende har varit mycket tydlig – den kände mikrostatsforskaren Barry Bartmann har i ett sammanhang (1991) karaktäriserat denna utveckling med orden AA World Made Safe for Small States@, en värld som blivit trygg för små stater. Förändringen kan illustreras med den enskilda iakttagelsen att det väckte mycken bestörtning och t.o.m. förtrytelse när stater som Maldiverna och Mauritius mot slutet av 1960-talet gjorde anspråk på medlemskap i FN, medan den mycket mindre dvärgstaten Tuvalus motsvarande ambition i dag har mött uppmuntran och förståelse.
Det finns naturligtvis, av olika skäl, gränser för hur många mikrostaterna kan vara. Tillväxten har även avmattats. Men den har inte avstannat – det kan vara en rimlig gissning att Aruba, Cook-öarna, Färöarna, Nevis och Niue i en inte avlägsen framtid ansluter sig till de självständiga mikrosamhällenas skara. Även på Åland är som bekant sedan några år en självständighetsrörelse aktiv; synlig närmast i den verksamhet som bedrivs av Sällskapet Ålands framtid. Till Sällskapets verksamhetsformer hör initierandet av utredningar och rapporter som kan belysa olika aspekter av en tilltänkt åländsk självständighet, och detta föredrag tecknar konturer av en sådan utredning, verkställd av den nyssnämnde Barry Bartmann i samarbete med undertecknad. Utredningen föreligger i dag i en svenskspråkig version (Anckar & Bartmann, 2000 a); den engelskspråkiga originalversionen (Anckar & Bartmann, 2000 b) utkommer av trycket något senare. Ansvaret för detta föredrag, detta bör nämnas och understrykas, ligger emellertid enbart hos undertecknad. Professor Bartmann har inte haft möjlighet att ta del av eller annars inverka på textens innehåll.Deskription och normativitet
Borde Åland bli en självständig stat ? Är självständighetsrörelsen på Åland ute i ett rättmätigt och riktigt ärende, skall den ha ålänningarnas fulla och breda stöd ?
Den som förväntar sig att den nyssnämnda rapporten med vetenskapens auktoritet skall besvara dessa och liknande frågor måste bli besviken. Frågorna är i själva verket i ett viktigt hänseende obesvarbara. De är normativa, och kan därmed inte besvaras med vetenskapens medel och instrument. Forskningen kan tillhandahålla en verklighetsbeskrivning, men inte en värdesättning. En konsekvens härav är att vetenskapliga undersökningar, rapporter och utredningar i och för sig kan omfattas av olika läger som ändå kommer till olika slutsatser om vad undersökningarna, rapporterna och utredningarna egentligen skall föra fram till och leda till. Vi kan föreställa oss saken så att en utredning därom, huruvida ett område borde eftersträva självständighet eller inte utvisar att strävanden i en sådan riktning främjar ett tillstånd, en situation eller en faktor, som vi kan kalla A, men samtidigt får negativa konsekvenser för ett annat tillstånd, en annan situation, eller en annan faktor, som vi kan kalla B. Värdesätter man A högre än B kan utredningen tas som intäkt för att självständighet skall eftersträvas, värdesätter man B högre än A, kan samma utredning tas som intäkt för att självständighet inte skall eftersträvas. Vetenskapen kan inte slita denna tvist. Den kan berätta vad som händer, men den kan inte berätta om det som händer skall åstundas eller inte.
Vad jag här försöker säga, kan också uttryckas på ett annat sätt. Den framlidne statsvetarprofessorn Pär-Erik Back omtalade en gång i en uppsatsrubrik (1984) sin likaså framlidne kollega, den berömde Herbert Tingsten, med orden ”den anspråkslöse Herbert Tingsten”. Anspråkslöshet är nu en gång för alla inte vad man brukar förknippa med Tingstens person. Back åsyftade emellertid en särskild sida eller snarare ett särskilt förhållningssätt hos Tingsten, dennes mening att statskunskapen, och för den delen samhällsvetenskapen i gemen, till följd av sin natur inte kunde vara det politiska och samhälleliga beslutsfattandet behjälplig i någon direkt och konkret mening. Tingstens anspråkslöshet å statskunskapens vägnar kan man i dag kanske fånga med begreppsparet ”engineering” och ”enlightenment”, där den förra termen, syftande på ingenjörskonst, avser många naturvetenskapers förmåga att ge raka besked om förhållandet mellan mål och medel, och den senare termen, syftande på upplysning, avser samhällsvetenskapernas mer begränsade förmåga att endast tillhandahålla en reservoir av fakta, data och tolkningar som kan lära beslutsfattare mer om den fråga på vilken de söker ett svar, men som inte är ett svar i sig. Distinktionen har en klar relevans även för den utredning, varom här och nu är tal. Utredningen ger en ram för ett vidare tänkande kring självständighetsfrågan, och även om det låter sig sägas att ramen får en ljus färg snarare än en mörk, ger utredningen icke, och kan icke ge, besked därom, hur ålänningarna i framtiden skall begå. Utredningen har helt enkelt inte, och kan inte ha, en sådan ambition. Den är en urkund i upplysningens tjänst; den beträder lärarrollen men inte domarrollen.Opinioner på Åland och i Finland
Ett nödvändigt villkor för Ålands frigörelse från Finland är för tillfället inte för handen. En god del av ålänningarna önskar en frigörelse, på kortare eller längre sikt, men majoriteten av ålänningarna tänker annorlunda. Att precisera de exakta styrkeförhållandena är inte möjligt, men beräkningar och annan tillgänglig information indikerar att vidpass en tredjedel av lagtingsmännen på Åland och en än mindre del av det åländska folket är självständighetsanhängare; vad de politiska partierna beträffar är bilden splittrad och brokig. Hela självständighetsfrågan är dock ännu ny och ostrukturerad, och opinionskantringar är att motse, när debatter och utredningar går vidare. Att här och nu spekulera i hur det slutligt kan gå, är måhända inte fruktbart, och sådana spekulationer kan hur som helst inte vara vetenskapligt underbyggda i dagens läge. Två omständigheter bör dock framhållas.
Den ena är att opinionslägen hör till de mindre stabila samhällsvetenskapliga variablerna. Vad som gäller i dag behöver inte alls gälla i morgon, och idéer kan inte förkastas utgående från hur de råkar upptas vid den tidpunkt de introduceras. Några av de karibiska östaterna närmast påtvingades självständighet för ett tjugotal år sedan; i dag är de stolta över den ställning de tidigare tvekade inför (t.ex. Andre & Christian, 1992: 78). Den andra omständigheten som skall nämnas är att en opinionsutveckling för secession måste vara tydlig för att ha effekt. Särskilt känslig är en situation i vilken secessionsanhängarna har en smal majoritet av, säg, storleksordningen 51-52%. I kraft av en sådan majoritet kan de nyssnämnda anhängarna, detta bör klart sägas, inte agera. Fråga är inte bara därom, att ett självständighetsinitiativ som bygger på en sådan bas har en föralldel formell men inte reell trovärdighet och legitimitet. Fråga är även därom att ett initiativ, skulle det mot förmodan i en sådan situation ha framgång, kan kosta mer än det smakar. I små och intima samhällen, vilka på ett helt annat sätt än större samhällen saknar det skydd som anonymitet, opersonlighet, och institutionella konfliktlösningsmöjligheter kan erbjuda (Dahl & Tufte, 1973: 89-97), är stridsfrågor som delar befolkningen i två ungefär lika stora läger alltid potentiellt farliga, då intimiteten tenderar ha ackumulerande effekter och överför attityder i en fråga till attityder i jämväl andra frågor, varvid oenigheten inte bara består utan jämväl kommer att färga och förgifta all framtida samlevnad och samexistens. För att uttrycka saken på annat sätt: kommer man ej överens i stort, kommer man ej heller överens i smått. Det hör helt enkelt till de små sammanhangens annars fredliga karaktär att gräl på sätt och vis börjar leva egna liv; mikrostaten är, har jag sagt och skrivit på annan plats, en fridsam krutdurk (Anckar, 2000 a). Hur stor en majoritet för självständighet skall vara, är naturligtvis ogörligt att precist säga. Det kan vara rimligt att mena att en tröskel av 60 % och gärna betydligt mera måste uppnås.
Kan en sådan opinionströskel uppnås och forceras är saken emellertid inte härmed klar. Man kan kanske uttrycka saken så, att en klar åländsk viljeförklaring är ett nödvändigt men ännu inte tillräckligt villkor. Till en inte obetydlig skara av sådana tillräckliga villkor hör moderlandets inställning, och om den vet man i dagens läge ganska litet. Presidenterna Ahtisaari och Halonen har visserligen vänt sig mot tanken på en åländsk secession, den senare, tillfrågad, i mer diplomatiska ordalag än den förra, icke tillfrågad. Detta är emellertid icke annat än vad man skall vänta sig – onekligen vore det märkligt om statsöverhuvud funne den tanken förträfflig att en del av deras rike skall lösgöra sig och kasta loss. Om det läget uppstår, att en någotsånär klar majoritet av det åländska folket verkligen önskar ett utträde, blir statsledningens situation givetvis en annan – det gäller ej längre att mota Olle i grind, för Olle står redan på gården. Det är naturligtvis, från detta måste man utgå, med initialkänslor av motvilja och kanske t.o.m. förargelse som de finska myndigheterna tar itu med ett eventuellt initiativ i ärendet från Ålands sida. Flera omständigheter talar dock därför, att behandlingen av ärendet blir saklig och småningom tillmötesgående. Till dessa omständigheter hör Finlands egen självständighetshistoria och självständighetstillblivelse, Finlands ställning av en av världens ledande demokratier som påbjuder respekt för klara viljeyttringar, och Ålands särställning i termer av historia, kultur och geografi.
Till de faktorer som inverkar på statsledningens handlande hör givetvis folkopinionen i landet. Igen måste noteras att man i dag vet väldigt litet om den. En ganska underdimensionerad opinionsmätning i september månad år 1999 gav vid handen att en smal majoritet av de tillfrågade motsatte sig tanken på ett självständigt Åland, medan en stor minoritet visade klartecken och en knapp femtedel av respondenterna inte hade en mening i frågan. Det är rimligt snarare än orimligt att tro att frågans för många överrumplande nyhet inbjöd till ett konservativt förhållningssätt och att förutsättningarna att i framtiden nå fram till ett gynnsammare opinionsläge är goda. Naturligtvis kommer det att finnas fickor av motstånd – en sådan har, förmodligen, en finlandssvensk kulör, betingad av en känsla och rädsla hos många finlandssvenskar att en åländsk secession kan skada svenskhetens sak i Finland. I övrigt blir opinionsbilden förmodligen ganska blandad. Det finns de som tycker att det är rätt och riktigt att Åland får sin självständighet, om och när ålänningarna själva vill ha det så. Det finns de som inte bryr sig så väldigt mycket om saken – de kan vara generösa eller ogina, beroende på vem, i termer av personer och partier, de råkar lyssna till. Och det finns väl de som innerst inne tycker att ålänningarna är ett privilegierat och egentligen ganska främmande släkte som det bara skall bli skönt att bli av med.Litenhet som vän och fiende
Världssamfundets här redan i förbigående nämnda tidigare motvilja mot små stater byggde på en rad föreställningar om otillräckligheter hos sådana stater. De hade, hette det bl.a., alltför specialiserade och därmed sårbara ekonomier, de var alltför utsatta för småskalighetens avigsidor vad investeringar, transporter och offentlig service beträffar, de var alltför känsliga för externa ekonomiska utvecklingar på handelns, kapitalströmmarnas och teknologins områden, även därför sårbara, de var alltför beroende av utländska resurser, de kunde i blott ringa mån själva bearbeta den ekonomiska omgivningen, för dem blev, till följd av deras ofta isolerade geografiska lägen, de internationella transportkostnaderna orimligt höga, etc., etc. (t.ex. Sutton, 1999: 399). Många av dessa föreställningar var och är naturligtvis riktiga; till dem kommer en räcka andra negativa omständigheter som blott indirekt har att göra med den ekonomiska sfären. Mikrostater är helt enkelt inte idealsamhällen. Men för dem, som för andra stater, gäller att den interna variationen är stor. Några är i viktiga hänseenden lyckligt gynnade, andra är mer utsatta.
I ett antal hänseenden vore Åland som mikrostat lyckligt gynnad. Åland är visserligen en arkipelag, vilket medför vissa geografiskt bestämda svårigheter för utövandet av förvaltning, styrning och ledarskap. Dessa svårigheter är dock diminutiva i jämförelse med de svårigheter som finns i sådana Agigantiska miniatyrer@ (Anckar, 1998) som Mikronesien, Kiribati och Marshallöarna, öriken utspridda över oöverskådliga oceaner. Åland blir i etniskt hänseende en homogen stat, icke som t.ex. Fidji (t.ex. Lawson, 1996), Mikronesien (t.ex. Petersen, 1989), eller Trinidad och Tobago (t.ex. Clarke, 1991), söndersliten av motsättningar som har att göra med språk, ras, religion eller kultur. Inom ramen för sin homogenitet blir Åland en fredlig stat, icke, som t.ex. de likaledes homogena St Kitts-Nevis eller Komorerna, pinad av sådana regionala och historiska motsättningar som i de nämnda staterna t.o.m. framtvingat ett federalt styrelseskick (Anckar, 1998). Ej heller blir Åland, till skillnad, faktiskt, från de flesta mikrostater, en mycket sårbar stat. Detta beror främst på två omständigheter. Den ena är rent klimatologisk. Åland ligger i ett hav som inte hemsöks av orkaner, cykloner och tsunamis – ett sårbarhetsindex som nyligen utvecklats av samväldessekretariatet utpekar sådana naturkatastrofer som ett väsentligt hot mot många mikrostaters sociala och ekonomiska existens (Easter, 1999). Den andra omständigheten är ekonomisk. Många mikrostater är monoekonomier, beroende av en enda produkt – ett mycket typiskt exempel är Säo Tomé och Príncipe, där man måste producera och sälja kakao, oberoende av vad efterfråge-och priskonjunkturer dikterar (da Costa, 1994). I dessa avseenden, och andra, är Åland som mikrostat befriad från svagheter, förbannelser och utsattheter som man ofta förknippar med själva företeelsen mikrostat.
Till dessa andra avseenden hör, inte minst, den ekonomiska bärkraften. Små stater och mikrostater klarar sig, i snitt, inte sämre än stora stater – många mikrostater har i detta hänseende gjort gott bruk av den politisk slughet och uppfinningsrikedom som enligt småstatssociologen Godfrey Baldacchino (2000: 70-74) är särskilt utmärkande för små och därmed snabbrörliga samfund. Åland är att inräkna i denna skara, och det finns ingen anledning att tro att positionen skulle lida därav, att Åland bleve självständigt – en i sammanhanget intressant observation är att de europeiska mikrostaterna, icke minst tack vare sin suveränitet, faktiskt har klarat sig bättre ekonomiskt än sina icke självständiga grannregioner (Armstrong & Read, 1995). Åland kommer för all del att känna av den resursotillräcklighet i termer av pengar och människor som alltid går hand i hand med litenhet – den offentliga sektorn kan sålunda aldrig bli väldigt stor i ett självständigt Åland.En jämförelse visar dock att Åland, när landskapet införs i skaran av 45 självständiga mikrostater, uppnår en adertonde position i termer av BNP-värden för år 1996. Placeringen kan synas förhållandevis blygsam, men den är i mycket en konsekvens därav, att den åländska befolkningen är så liten. Kontrollerar man härför, så att beräkningsgrunden blir BNP per capita, placerar sig Åland på en fjärdeplats, distanserad endast av Nauru, vars ännu för några år sedan lukrativa fosfatekonomi emellertid numera har kollapsat (Derbyshire & Derbyshire, 1999: 736-738), Luxemburg och Liechtenstein. Åland ligger klart före europeiska mikrostater som Island, Monaco, San Marino, Cypern och Malta, och mycket klart före länder som Bahamas, Barbados, Gabon, Mauritius, Dominica och Grenada. Vad inkomstnivån beträffar, visar beräkningar att den i mitten av 1990-talet var högre på Åland än t.ex. i Finland och i EU (Lindström, 2000). Om och när landskapet blir en mikrostat, blir det en förmögen och välmående mikrostat. Det blir i själva verket en annorlunda mikrostat, där avvikelsen uttryckligen har att göra med en tydlig och bärande ekonomisk förmåga.
Världssamfundets tidigare nedlåtande attityd mot mikrostater byggde även på uppfattningen att mikrostater inte var riktiga stater, då de inte kunde hålla sig med en egen säkerhets-och utrikespolitik. De nödiga instrumenten, d.v.s. arméer och beskickningar, var, menade man, helt enkelt för dyra och därmed oåtkomliga. Även i dessa avseenden har man dock fått skäl att tänka om. Visserligen är det sant att mikrostater inte har råd att hålla sig med en stor försvarsmakt och ett utbyggt beskickningsnät – sålunda har vidpass hälften av mikrostaterna polis-och kustbevakningsenheter men inget formellt militärväsen. Och visserligen är det sant att många små östater till följd av sin geografi har utövat och utövar en dragningskraft som har varit och kan vara ett säkerhetshot – i en färsk uppsatsrubrik talar Dennis Austin (2000) om Acontested islands@, d.v.s. omtvistade öar. Men erfarenheter, inte minst från de senaste årtiondena, visar ändå att säkerhet mer är en fråga om var man är placerad i världen än en fråga om storlek, och att småstater genom att söka stöd hos varandra, hos vänligt sinnade stormakter, och hos internationella organisationer och nätverk kan främja sin trygghet. Venezuelas halvsnopna reträtt från anspråk på Guyana och Guatemalas motsvarande reträtt från anspråk på Belize kan vara två spridda exempel på att mikrostater inte står försvarslösa i en ond värld. Åland är i kraft av internationella avtal demilitariserat och neutralt, och det finns ingen anledning att tro att respekten för denna ordning skulle minska därav, att Åland blir självständigt. I själva verket är neutralitet en säkerhetshamn i vilken flera mikrostater söker skydd. Andorra, Liechtenstein och San Marino är exempel i Europa, en region som även annars är en neutralitetens högborg. Åland vore i sällskap, och i gott sällskap.
Rätten till diplomatisk representation är central för varje stat, stor eller liten. På sätt och vis är den särskilt central för den lilla staten, då den s.a.s. bekräftar statens legala personlighet. Samtidigt är rätten, fullt utnyttjad, kostnadskrävande. Olika kostnadsnedbringande tekniker står dock till buds. En metod att nyttja är sålunda den multipla ackrediteringen, flitigt brukad av många mikrostater – Islands beskickning i Köpenhamn, för att ta ett exempel, är ackrediterad i Italien, Turkiet, Israel, Litauen, Japan och Vatikanstaten. En annan metod är samarbete med en annan stat, som åtar sig att representera den mindre statens medborgare och intressen – där Liechtenstein inte har permanenta beskickningar representeras dess intressen av Schweiz, och italienska konsulat skall enligt en överenskommelse mellan Italien och San Marino bistå medborgarna i San Marino i sådana tredje länder där San Marino inte har etablerat konsulära förbindelser (Duursma, 1996: 228). Konsulärbeskickningar är vanliga – Monaco har 43 sådana, Cypern har 56, Island har 50, och Malta har 82. Åland har i dag tre externa representationskontor, i Bryssel, Helsingfors och Stockholm. Dessa kan omvandlas till fasta ambassader, vartill Åland behöver en beskickning i New York. Flera ambassader behöver Åland egentligen inte. Man kan förstås mena att antalet är litet, men länder som Antigua-Barbuda, Bahamas, Dominica, Marshallöarna, Mikronesien, och några till, alla större än Åland, klarar sig med detta antal. Länder som Komorerna, Maldiverna, Tonga och Vanuatu, alla likaså större än Åland, klarar sig med än färre. I övrigt kan Åland göra gott bruk av de tekniker som nämndes ovan. Multipla ackrediteringar kan tillgripas, möjligheterna att komma till ett resultatrikt samarbete med Finland och Sverige måste bedömas vara utomordentligt goda, sjöfartskontakterna har skapat och skapar de bästa förutsättningar att inrätta ett fungerande konsulärnät.Parlamentarism i åländsk tappning
En nybliven stat bör naturligtvis i rask ordning organisera sig politiskt, d.v.s. anta en konstitution. För väldigt många mikrostater, tillkomna genom dekolonisering, har ett sådant konstitutionsbygge haft starka drag av imitering, där huvuddragen av metropolmaktens styrelseskick, i allmänhet med metropolmaktens goda minne, överförts att gälla även i den nya staten. Merparten av Englands tidigare kolonier har sålunda valt att organisera sig enligt den s.k. Westminster-modellen (Anckar, 2000 b), för vilken England är en prototyp (t.ex. Lijphart, 1984). Det är inte alldeles klart vad en imitering egentligen skulle innebära i Ålands fall. Moderlandet Finland har ofta i litteraturen anförts som ett typexempel på en semipresidentiell regim (t.ex. Duverger, 1980), men har, i och med den författningsrevision som trätt i kraft detta år, övergått till ett närmast semiparlamentariskt system (Anckar, 1999).
Emellertid behöver frågan i Ålands fall inte ställas på detta sätt. Åland kan egentligen imitera sig själv; ett självständigt Åland kan vara snarlikt ett autonomt Åland. Den parlamentariska styrelseform öriket utvecklat inom ramen för sin autonomi är nämligen på det hela taget fullgod, och valet av parlamentarism framom, t.ex., presidentialism eller semipresidentialism, är uppbackat i forskningslitteraturen, som ganska enstämmigt (t.ex. Linz, 1994; Lijphart, 1992; Lane, 1996; Stepan & Skach, 1994; jmfr dock t.ex. Shugart & Carey, 1992) menar att parlamentarism, till följd av omständigheter som inte låter sig förtecknas här, är den mest funktionella, jämnaste och smidigaste styrelseformen i en demokrati. Parlamentarism är dock inte ett alldeles entydigt begrepp, och inom ramen för det övergripande valet till förmån för parlamentarism kan val träffas mellan en hel räcka av parlamentariska alternativ – parlamentariska länder kan ha det ena eller det andra valsystemet, de kan ha unikamerala eller bikamerala parlament, de kan vidmakthålla olika föreskrifter om majoritets- kontra minoritetsparlamentarism, de kan ha olika stora legislaturer, de kan luta mot majoritets-eller konsensusvarianter av parlamentarism, de kan, därför, upprätthålla centraliserade eller decentraliserade former av maktutövande, etc., etc.
Den åländska varianten har en konsensuslutning, och bra så. Deljusteringar kan dock övertänkas. Valsystemet är proportionellt, men kan göras än mer proportionellt – ett alternativ att utpeka är det s.k. single-transferable-vote-systemet (termen är egentligen oöversättbar), som förutom att det i särskild utsträckning gynnar proportionalism (t.ex. Carsten Anckar, 1997) har sådana inslag av personval (t.ex.Karvonen, 2000) som är särskilt lämpliga i de små och intima sammanhang som mikrostaten utgör. Det krav på majoritetsparlamentarism som för närvarande är i kraft på Åland kan gärna överges – minoritetsparlamentarism har på många håll, inte minst i de nordiska länderna (t.ex. Damgaard, 2000), visat sig vara ett livskraftigt alternativ i tider av politiska låsningar och kriser, och även om det inte är troligt att partilivet i ett självständigt Åland antar väldigt konfliktfyllda former, är det ändå oklokt att i förväg beröva sig en metod att lösa eventuella konflikter. Ännu kan sägas att Åland, som för närvarande utgör en valkrets vid val till lagtinget, borde operera med något fler valkretsar och därmed erkänna snarare än skyla över de skillnader som ändå finns mellan fasta Åland och de omkringliggande öarna. På Nauru, som är en mycket mindre stat än Åland, väljs sålunda parlamentsledamöter i åtta valkretsar, och på Malta, för att nämna ett annat exempel ur mikrostatsvärlden, väljs ledamöterna till Kamra tad-Deputati i tretton valdistrikt (Electoral Systems, 1993: 57 och 61). Dessa smärrre anmärkningar oräknade är dock, som sagt, Åland redan i dag välrustat vad den politiska apparaturen och arkitekturen anbelangar.
I ett särskilt avseende blir situationen emellertid ny för Åland. Riket behöver ett statsöverhuvud. Metoden att utse ett sådant är i parlamentariska system inte självklar, som i presidentiella eller semipresidentiella regimer. Parlamentariska mikrostater har i själva verket tillgripit olika metoder – i flera tidigare brittiska kolonier kvarstår drottningen som statsöverhuvud, i några länder, som t.ex. Kiribati och Nauru, fungerar exekutivledaren som statsöverhuvud (Ghai, 1988: 33), i andra länder utses ett särskilt och med i huvudsak symboliska funktioner försett statsöverhuvud. I Samoa, tidigare Västra Samoa, för att nämna ett exempel, utser riksdagen, där kallad Fono, statens överhuvud O le Ao le Malo (Ghai, 1988: 34). Man kan givetvis ha olika meningar om hur man borde begå på Åland, och t.o.m. monarkialternativet behöver i och för sig inte vara uteslutet – det kan ha sitt intresse att notera att forskningslitteraturen gör gällande att monarkimodellen systematiskt gynnar omständigheter som är demokratifrämjande och systematiskt motarbetar omständigheter som är demokratiundergrävande (Mayer & Sigelman, 1998). Alternativet är emellertid i olika avseenden litet speciellt, och ett lämpligt förfarande vore nog att begå som på Samoa, och låta lagtinget eller ett av lagtinget utsett kollegium välja en non-exekutiv president, som företräder riket. Förfarandet vore enkelt och i god samklang med parlamentarismens principer.
Särskilt borde ännu utredas om och hur direkta demokratiformer kan och skall införas, varvid de skulle fungera som ett slags korrektiv vis-á-vis det representativa systemet. Folkinitiativ är en intressant mekanism i sammanhanget, och en alldeles färsk utredning därav, i vilken mån institutionen skulle lämpa sig för svenska förhållanden (Anckar, Isaksson & Karvonen, 2000) kommer till resultatet att en hel del fördelar står att finna, givet att institutionen detaljanpassas på ett riktigt sätt. Det komparativa underlaget för en bedömning är dock magert, då institutionen finns blott på ett fåtal håll, inkluderande, för all del, mikrostaterna Cape Verde och Liechtenstein. Om institutionens funktionalitet i dessa mikrostater har forskningen dock just ingenting att berätta. Litenheten pekar egentligen i två riktningar. Å ena sidan kan man mena att den direkta demokratin är särskilt lämplig i de små och intima sammanhangen, som underlättar sammankommanden och interaktivitet och som även annars tillhandahåller praktiskt hanterbara ramar. Å andra sidan, emellertid, kan man mena att just litenheten gör den representativa politikens institutioner och processer så lättillgängliga och genomskinliga att korrektiv och direktdemokratiska metoder egentligen ej behövs. Politiken på Åland är formad av det senare synsättet, men kunde eventuellt må väl av att ta intryck jämväl av det förra.Referenser
Andre, Irwing W. & Gabriel J. Christian 1992. In Search of Eden. Roseau: Pond Casse Press.
Armstrong, Harvey W. & Robert Read 1995. Western European Micro-States and EU Autonomous Regions: The Advantages of Size and Sovereignty. World Development, 23:7, ss. 1229-1245.
Austin, Dennis 2000. Contested Islands. The Round Table, Issue 353, ss. 59-63.
Back, Pär-Erik 1984. Den anspråkslöse Herbert Tingsten. Politik 1984:1, Umeå: Statsvetenskapliga föreningen i Umeå.
Baldacchino, Godfrey 2000. The Challenge of Hypothermia. The Round Table, Issue 353, ss. 65-79.
Bartmann, Barry 1991. A World Made Safe for Small States. Charlottetown: Institute for Island Studies.
Clarke, Colin 1991. Society and Electoral Politics in Trinidad and Tobago, ss. 47-77 i Colin Clarke (red) Society and Politics in the Caribbean. London: Macmillan.
da Costa, Henrique Pinto 1994. Natural Resource Management and Economic Crises in the Islands of Säo Tomé and Príncipe. Insula, International Journal of Island Affairs, 3:2, ss. 8-14.
Dahl, Robert A. & Edward R. Tufte 1973. Size and Democracy. Stanford: Stanford University Press.
Damgaard, Erik 2000. Minority Governments, ss. 353-369 i Lauri Karvonen & Krister Ståhlberg (red) Festschrift for Professor Dag Anckar on his 60th Birthday on February 12, 2000. Åbo: Åbo Akademi University Press.
Derbyshire, J. Denis & Ian D. Derbyshire 1999. Political Systems of the World. Volume Two. Oxford: Helicon Publishing.
Deutsch, Karl W. 1978. Major Changes in Political Science, 1952-1977. Participation, Supplement 1978, ss. 11-31.
Duursma, Jorri 1996. Fragmentation and the International Relations of Micro-States: Self-Determination and Statehood. Cambridge: Cambridge University Press.
Duverger, Maurice 1980. A New Political System Model: Semi-Presidential Government. European Journal of Political Research, 8:2, ss. 165-187.
Easter, Christopher 1999. Small States Development: A Commonwealth Vulnerability Index. The Round Table, Issue 351, ss. 403-422.
Electoral Systems. A World-Wide Comparative Study 1993. Geneva: Inter-Parliamentary Union.
Ghai, Yash 1988. Constitution Making and Decolonisation, ss. 1-53 i Yash Ghai (red) Law, Government and Politics in the Pacific Island States. Suva: Institute of Pacific Studies, University of the South Pacific.
Karvonen, Lauri 2000. Preferential Voting: Does It Make a Difference ? Paper prepared for the XVIII IPSA World Congress, Quebec City, August 1-6, 2000.
Lane, Jan-Erik 1996. Constitutions and Political Theory. Manchester: Manchester University Press.
Lawson, Stephanie 1996. Tradition Versus Democracy in the South Pacific: Fiji, Tonga and Western Samoa. Cambridge: Cambridge University Press.
Lijphart, Arend 1984. Democracies: Patterns of Majoritarian and Consensus Government in Twenty-One Countries. New Haven: Yale University Press.
Lijphart, Arend 1992. Introduction, ss. 1-27 i Arend Lijphart (red) Parliamentary Versus Presidential Government. Oxford: Oxford University Press.
Lindström, Bjarne 2000. Culture and Economic Development in Åland, i Godfrey Baldacchino & David Milne (red) Lessons From the Political Economy of Small Islands: The Resourcefulness of Jurisdiction. London: Macmillan Press.
Linz, Juan J. 1994. Presidential or Parliamentary Democracy: Does It Make a Difference ?, ss. 3-87 i Juan J. Linz & Arturo Valenzuela (red) The Failure of Presidential Democracy. Baltimore: The Johns Hopkins University Press.
Mayer, Jeremy D. & Lee Sigelman 1998. Zog for Albania, Edward for Estonia, and Monarchs for All the Rest ?, PS: Political Science and Politics, 31:4, ss. 771-774.
Petersen, Glenn 1989. Pohnpei Ethnicity and Micronesian Nation-Building, ss. 285-308 i Michael C. Howard (red) Ethnicity and Nation-Building in the Pacific. Tokyo: The United Nations University.
Shugart, Matthew S. & John M. Carey 1992. Presidents and Assemblies: Constitutional Design and Electoral Dynamics. Cambridge: Cambridge University Press.
Stepan, Alfred & Cindy Skach 1994. Presidentialism and Parliamentarism in Comparative Perspective, ss. 119-136 i Juan J. Linz & Arturo Valenzuela (red) The Failure of Presidential Democracy. Baltimore: The Johns Hopkins University Press.
Sutton, Paul 1999. What Are the Priorities for Small States in the International System ?, The Round Table, Issue 351, ss. 397-402..

Tillbaka