sv en

Nyheter

Kalender

Tyvärr finns det inte något evenemag just nu, kika tillbaka inom kort!

Max Sirén: Självstyrelsen och dess framtid

Ålands Framtid

ÅF Källskär, 110802 Max Sirén
Bästa självständigt tänkande utfärdsdeltagare!
Därtill ombedd tänker jag hålla ett tal om självstyrelsen och dess framtid eller om man så vill Ålands Framtid. Det gjorde jag också på självstyrelsedagen i juni. Då på Jan – Karlsgården. Det talet återgavs något förkortat i Ålandstidningen. Sedan dess har det faktiskt både skrivits och sagts en hel del om självstyrelsen. Inte minst den internationellt kände svenske folkrättsexperten Brings bok gav en hel del eko. Professor Bring är väl förtrogen med Ålandsfrågan. Och att hans bok skulle ge eko och skapa debatt var ju också avsikten.
Alltså har jag fått en hel del nya infallsvinklar för detta anförande. Dessutom tänker jag komma med en del synpunkter på hur jag anser att vi bör agera inför valet nästa höst.
På självstyrelsedagen i juni befann jag mig i Kastelholm, centralorten för den 1000-åriga eran av svenskt herravälde över våra öar.
Den här platsen kan väl sägas vara vår sydöstra utpost mot vårt grannland Suomi.
Man tror att Kökar befolkades på 1100-talet samt att Franciskanerklostret byggdes på 1400-talet, vilket ni förmodligen känner till. Men man kommer kanske inte alltid att tänka på att redan för 3000 år sedan var Otterböte på Karlbylandet vintertid befolkat av säljägare som inväntade vårens säljakt. På den tiden exporterades stora mängder olja från våra trakter. Numera är vi som känt oljeimportörer.
För 80 år sedan fick vi alltså den självstyrelse vi inte ville ha. Vi fick den av stormaktspolitiska skäl. Som en kompromiss mellan de svenska återanslutningsintressena och de storfinska intressena. I strid med en överväldigande del av ålänningarnas åsikt som då önskade återanslutning till vårt gamla moderland Sverige.
I en proposition till Finlands riksdag den 30 januari 1920 föreslog Finlands regering att Åland skulle erhålla en ”mycket vidsträckt självstyrelse”.
I propositionen står: ”I anledning av ovanstående omständigheter, ävensom för att utan
dröjsmål avlägsna alla även i någon mån berättigade anledningar till missnöje har det befunnits nödigt att, utan att avvakta den allmänna organisationen av självförvaltning av högre grad, uppgöra ett särskilt lagförslag om mycket vidsträckt självstyrelse för Åland. Sålunda skulle ålänningarna tillförsäkras möjlighet att själva ordna sin tillvaro så fritt det överhuvud är möjligt för ett landskap, som icke utgör en egen stat.”
Den självstyrelselag som president K.J.Ståhlberg utfärdade den 6 maj 1920 skulle alltså ge oss en mycket vidsträckt självstyrelse, så vidsträckt som den det är möjligt för ett område som inte utgör en egen stat.”
Man kan med fog fråga sig, är det så idag?
Har Finlands makthavare under årens lopp tagit initiativ till att stärka den åländsk självstyrelsen ?
Svaret blir dessvärre: Inte en enda gång.
Och har Finland utan dröjsmål avlägsnat alla även i någon mån berättigade anledningar till åländskt missnöje?
Nej knappast. – Då det har skett har det skett endast efter enträgna uppvaktningar och långvariga förhandlingar.
I den s.k. Ålandsöverenskommelsen mellan Finland och Sverige den 27 juni 1921 förband sig Finland att säkerställa och garantera Ålandsöarnas befolkning bevarandet av dess svenska språk, kultur och lokala traditioner. I evärdeliga tider
Alltfler torde idag ställa sig frågan hur det är med Finlands garanterande av det svenska språket idag? I realiteten alltså?
Under de gångna 80 åren har självstyrelselagen genomgått två omfattande revisioner och ett otal små. Dessa revideringar har gett oss bl.a. egen flagga, egna frimärken, och en klumpsumma att fritt fördela samt medlemskap i Nordiska Rådet samtidigt som vi själva valt att ansluta oss till Europeiska Gemenskapen.
I början av självstyrelsetiden var det med långa tänder som de då ledande männen i självstyrelsens ledning tog itu med att utveckla det egna självstyret och därmed förvaltningen.
Efterhand ökade intresset för och kunskapen om de möjligheter självstyrelsen gav. Först bland de ledande personerna och så småningom bland allmänheten.
Under 1990-talet började allt fler åländska politiker upptäcka de begränsningar som självstyrelselagen innebär.
År 1996 utgav den tidigare talmannen – självstyrelsens kyrkstöt – Thorvald ”Thusse” Eriksson – boken ”Åland i motvind” ”Finlands moraliska Ålandskris” vari han beskrev många av de självstyrelseproblem han fick kämpa med under sin tid som Ålands ledande självstyrelsepolitiker.
Han beskriver i boken sina tankar om att självstyrelselagen skulle utgöra en ramlag som vi ålänningar själva skulle fylla ut med egna lagar om våra egna förhållanden.
I slutet av boken återupptar han ”Ålandskungen” Julius Sundbloms gamla tankar om att Åland skulle bli en egen stat.
Thusse skriver ”En annan tänkbar lösning för framtiden är att Åland blir ett självständigt litet område med Sverige som någon sorts fadder. Kalla det stat eller vad man vill i en allt mer gränslös värld. Den lösningen blir väl ännu mer möjlig om man upplever oss som ett eget folk.” Ock det anser bl.a. professor Bring att vi är.
I augusti 1998 gick den dåvarande åländske näringsministern Anders Eriksson ut och sa att Åland bör ta steget fullt ut och arbeta för fullständig självständighet.
Detta väckte en intensiv debatt och fick den då sittande presidenten Martti Ahtisaari att vid lagtingets öppnande den 2 november samma år säga: ” En självständighetsrörelse på Åland skulle rubba stabiliteten i området: Jag vill uttrycka min förhoppning om att såväl lagtinget som landskapsstyrelsen i sitt kommande arbete gör det klart att den nuvarande autonomin utgör den grund man står på och arbetar med.”
Vidare sa han att ”Jag önskar betona att det är viktigt för hela landet att självstyrelsen utvecklas och mår bra.” samt ” Lika klart är det att Finland fortsätter att arbeta för att utveckla autonomin och det är min förhoppning att detta också i framtiden skall kunna ske i form av samförstånd och ömsesidig respekt.”
Den nu sittande presidenten har uttryckt liknande tankegångar.
Den senaste tidens debatt i lagtinget visar att självstyrelsen inte mår bra – och att inte heller de löften president Ahtisaari gav i samband med att han läxade upp de åländska folkvalda på minsta sätt, har uppfyllts
I juni 2000 utgav professorerna Dag Anckar och Barry Bartman boken ” Ett ramverk för ett självständigt Åland.” En rapport tillkommen på begäran av Sällskapet Ålands Framtid.
En jämförelse med många ministater och ett framtida självständigt Åland.
I november 2001 gav Frisinnad Samverkan ut ett ”Förslag till Framtidsavtal för självstyrelsens utveckling”.
Ett program som väl skulle kunna sägas motsvara den mycket vidsträckta självstyrelse som President Ståhlberg lovade oss redan 1920. Dock är att märka att De Frisinnade har stort tålamod. De är beredda att vänta på full självstyrelse till år 2015.
Vad är då orsaken till att debatten om den nuvarande självstyrelselagens otillräcklighet kommit i gång.
Ja, alltfler upptäcker att vi inte har den mycket vidsträckta självstyrelse som President Ståhlberg lovade oss 1920 och att President Ahtisaaris löfte från 1998 om att det var viktigt att självstyrelsen skulle utvecklas och må bra inte har förverkligats.
Svikna löften skapar otrygghet och irritation.
Det är lätt att konstatera att EUs utveckling urholkar självstyrelsen i en snabbt tilltagande takt. Åländsk lagstiftningsbehörighet och beslutsrätt överförs av Bryssel till Helsingfors. EUs regelsystem har svårt att hantera autonomier.
Och trots att vi avstått lagstiftningsmakt till EU och Bryssel så har Finland inte gett oss det inflytande vår rättmätiga parlamentsplats skulle ge oss.
Det är på två områden som vi framför allt har skäl att utveckla det regelsystem som vår självstyrelse står på.
.
Kommer vi på Åland i framtiden att i ett alltmer förfinskat Finland att klara vårt svenska språk.
I ett Finland där svenskan också i Svenskfinland allt mer blir ett hem- och högtidsspråk.
Kommer vi ålänningar att också i framtiden med gott samvete kunna sjunga tredje versen i Ålänningens sång?
Aldrig har åländska kvinnor och män
Svikit sin stam och dess ära
Ofärd oss hotat, men segervisst än
Frihetens arvsrätt vi bära
Högt skall det klinga, vårt svenska språk,
Tala med manande stämma,
lysa vår väg som en flammande båk
Visa var vi äro hemma
På vårt seminarium i februari konstaterade Landshövding Peter Lindbäck ”att det dagligen bryts mot självstyrelselagens stadganden om svenska som skriftväxlingsspråk”
Också Lantrådet Roger Nordlund medger problem med att Helsingfors inte lever upp till självstyrelselagens språkstadganden. Men utan att vidta de kraftåtgärder som saken skulle fordra. När enskilda människor bryter mot lag blir vi ställda inför domstol. När en stat gör det beklagar man endast.
För det andra hotet, hotet mot vår ekonomin tycker jag att himlen om möjligt ser ännu mörkare ut, faktiskt.
Det största och mest aktuella hotet utgör förstås den finländska sjöfartspolitiken som i ett slag skulle kunna skapa utflaggning, arbetslöshet, raserad samhällsekonomi på Åland m.m. Och som en följd privatekonomiska problem för många samtidigt som 1950 och –60 talets utflyttning kunde återuppstå.
Men det finns också andra alvarliga ekonomiska problem som är olösta.
Skattegränsen, som fördyrar och försvårar såväl vår import som vår export
Beskattningssystemen borde anpassas efter våra åländska förhållanden genom övertagande av rätten till t.ex. samfundsbeskattning, varubeskattning och kapitalbeskattning.
Detta för att nämna de största hoten mot det åländska samhällsbygget.
Nå, vad görs för att åtgärda problemen?
Ja, den nuvarande LS verkar lägga största vikt vid att få umgås med regeringen på ett angenämt sätt och att få löften om framtida åtgärder.
De konkreta resultaten lyser med sin frånvaro.
Det är av stor vikt att de åländska politikerna börjar debattera framtiden för Åland på längre sikt än till nästa val och att byta ut en del av retoriken mot resultatpolitik.
Jag ser fyra alternativ uppträda på den politiska arenan.
Den nu förda politiken där LS visserligen verkar se åtminstone en del av problemen men lägger större vikt vid goda relationer med regeringen än att skapa trygghet för vår barnbarn när det gäller vårt svenska språk och en trygg ekonomi som vi själva skapar.
Det andra alternativet står Frisinnad Samverkan för med sitt Framtidsavtal som verkar heltäckande och kanske kan utgöra den mycket vidsträckta självstyrelse som redan president Ståhlberg lovade oss 1920.
Men har vi råd att vänta till självstyrelsens 100 års jubileum för att få veta om alla löften infriats?
Det tredje alternativet lanserade vicetalman Christer Jansson för en tid sedan och skulle innebära en återförening med vårt gamla moderland Sverige. Det är dock att betänka att dagens mångkulturella och ”socialistiska” Sverige inte är samma Sverige som vi åstundade återförening med 1920.
Det sista och fjärde alternativet är det självständiga Åland som Ålands Framtid lanserat och som professorerna Anckar och Bartman beskriver i sin bok.
Ett Framtida Åland där vi själva håller vår framtid i egna händer och där våra barnbarns trygghet inte ligger i beslut som fattas i Helsingfors utan i vårt eget lagting.
Finns det något skäl till att vi ålänningar skall fortsätta acceptera den otrygghet det innebär att det framtida Ålands trygghet ligger i andras händer.
I dagens och morgondagens demokratiska Europa bör naturligtvis vi ålänningar själva få bestämma över det framtida Åland.
Hur skall vi då få fart på den process mot ett självständigt Åland som numera måste anses uppstartad.
Hösten 1945 lyckades det dåvarande landstinget få fart på revisionen av självstyrelselagstiftningen genom att lagtingets dåvarande talman Johannes Holmberg jämte 27 andra landstingsmän inlämnade en motion till landstinget som jämte en skrivelse den 11 september tillställdes Finlands regering. I motionen talas om ” återupplivande av tanken på en återförening med Sverige” samt konstateras dels att den lagstiftning som genomförts för att trygga ålänningarnas svenska nationalitet inte fungerat som man förutsett, dels att det gällande nationalitetsskyddet inte är tillfyllest.
Redan i protokollet från regeringens plenum den 30 oktober samma år behandlades en skrivelse till landstinget med uppmaning att utse två medlemmar i den statskommitté som regeringen beslutat tillsätta för revision av den åländska självstyrelselagstiftningen.
Så enkelt gick det att få fart på Finlands regering då. Tyvärr gör det nog inte det idag. Men situationen påminner i mycket om den som rådde 1945.
Dom finska krigsbåtarna struntar i demilitariseringen precis som den finska militären gjorde 1939. Då oroade sig landstingsmännen för att ålänningarnas svenska nationalitet inte fungerat samt att det gällande nationalitetsskyddet inte var tillfyllest.
Nu oroar vi oss för det svenska språkskyddet, den åländska sjöfartens överlevnad, den åländska ekonomin i allmänhet samt de onödiga skattegränsproblemen som staten inte bryr sig om att åtgärda fast lösningar anvisats, för att nämna de kanske vikigaste och för stunden mest aktuella frågorna.
Eftersom den sittande landskapsstyrelsen eller det sittande lagtinget inte som 1945 tar itu med frågorna måste någon annan ta på sig detta ansvar.
Synbarligen är denna någon annan vi i Ålands Framtid.
För min del anser jag det som ett måste att det sitter ledamöter i nästa lagting som har ett självständigt Åland som sin viktigaste politiska målsättning.
Många av oss hade väl trott att de lagtingsmän som idag sitter i lagtinget och har åsikten att Åland borde bli självständigt skulle ställa upp med Ålands Framtid. Nu värkar det bli så att de tänker ställa upp i sina nuvarande partier i de fall de accepterar självständiga kandidater. Och det förefaller som flera av partierna trots tidigare uttalanden tänker göra detta.
Trots att det redan nu sitter lagtingsmän i lagtinget som sagts sig vill ha ett självständigt Åland driver de inte frågan i lagtinget. Alltså fordras kandidater och efter valet lagtingsmän som representerar Ålands Framtid för att våra viktiga framtidsfrågor skall lyftas högst på bordet.
För att nå därhän måste vi ställa upp kandidater med denna målsättning i lagtingsvalet nästa höst. På en egen lista men gärna i valförbund med andra borgerliga partier med en progressiv inställning till vår självstyrelse.
För att komma därhän borde vi snarast skriftligen erbjuda de etablerade partier som vi anser att har en progressiv inställning till självstyrelsen ett valsamarbete. På så sätt blir avgörandet deras.
Jag har dock fått den uppfattningen att flera av partierna har en positiv inställning till ett sådant arrangemang.
Ett valförbund får enligt gällande vallag ställa upp 90 kandidater. På en lista får finnas högst 45 namn. Delar man valförbundets 90 platser med t.ex. fyra får vi 22 – 23 kandidater per lista.
Delar vi med tre får vi 30 kandidater per lista. Man kan väl tänka sig att det stora partiet vill ha flera kandidater. Det skulle väl vi kunna bjuda på, och ha lite färre.
Också om de etablerade partierna på detta sätt kommer att ställa upp färre kandidater än senast så torde valförbundet bli starkt. Och med få röster som går till spillo.
Den andra åtgärden vi snarast borde vidta är att skriftligen be våra medlemmar att börja föreslå personer med självständig inställning lämpliga som lagtingskandidater.
I ett valförbund enligt tidigare nämnd modell borde vår kvot helst vara tjugo kandidater. Dock bör vi ha beredskap att kompromissa i detta avseende om våra samarbetspartner så önskar. Och det borde väl inte vara alltför svårt att tillsammans skaffa fram minst ett dussin men helst ett tjog självständiga lagtingskandidater.
Att sedan skaffa fram en acceptabel summa pengar till valkampanjen samt några kompetenta personer att lägga upp kampanjen och driva den kan väl inte vara ett oöverstigligt hinder om vi finner ändamålet tillräckligt angeläget för oss och våra efterkommande.
Alltså om vi anser att Ålands framtid är otrygg och vi är beredda att tillsammans ta ansvar för en tryggare framtid för Åland.
Att inte delta i valet är att göra dem som stöder Ålands Framtid besvikna.
Och jag tror att risken är stor att vi i Ålands Framtid inte klarar av att hålla debatten igång till valet 2007 utan lagtingsledamöter som representerar oss i lagtinget. Eftersom de lagtingsledamöter som nu sitter i lagtinget och säger sig vara för ett självständigt Åland inte nu på något sätt agerar för frågan, kan vi inte ha alltför stora förhoppningar på att de kommer att göra detta efter valet nästa höst heller om inte Ålands Framtids lagtingsledamöter är på plats i lagtinget och driver frågan.
En målsättning i valprogrammet borde vara att få till stånd den omvärldsstudie Harry Jansson föreslog i Tidningen Åland 12 juli i år. ”Hot ska helst tjäna som en väckarklocka, alltså som något som väcker de berörda människorna till insikt om att ett hot- eller krisförlopp är i antågande och kräver handling” skrev Jansson så riktigt då.
Omvärldsstudien borde omfatta de hot som vi upplever nu. Svenska språket, sjöfarten, skattegränsen, beskattningen och ekonomin i allmänhet m.m. samt ge förslag till åtgärder.
Må vi alla jobba på för att få uppleva vår självständighetsdag.
Ha en bra dag..

Tillbaka

Kalender

Tyvärr finns det inte något evenemag just nu, kika tillbaka inom kort!