Nyheter

Självstyrelsen, nutid och historiskt

SJÄLVSTYRELSEN – I NUTID OCH HISTORISKT
”Svenska språket är ålänningens själ”Egen svensk folkgrupp i Sverige cirka 600 år, i Ryssland 120 år och i Finland 80 år.
Åland har alltid haft svensk befolkning och var i 600 år till 1809 en del av Sveriges rike. Kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-1809 slet löst Åland från moderlandet Sverige. Sverige nödgades avträda ”Finland och Åland” till Ryssland, detta dock först efter att ålänningar i ”bonderesning” visat sin trängtan att bli kvar under Sverige genom att med i stort sett bara låtsasvapen fördriva de inkräktande ryska soldaterna från Åland. Men i nästa omgång invaderades Åland av överlägsna 17000 ryska soldater som kommit över på isen.
Åland var för Ryssland viktigt ur militär synvinkel som ett blivande värn mot fiender vid inloppet till St. Petersburg. Åland blev under rysk överhöghet en del av det ryska storfurstendömet Finland.
Skilsmässan från Sverige drabbade Åland hårt inte bara nationellt och politiskt utan också ekonomiskt framför allt genom att riksgränsen över Ålands hav blev en spärr för den viktiga fraktleden och handeln på Stockholm.
1830 avsåg Ryssland att börja utnyttja Ålands militärt strategiska läge genom att bygga en fästning i Bomarsund. Den blev dock bara halvfärdig när den 1854 anfölls av överlägsna fransk-engelska stridskrafter, som en avläggare till Krimkriget, och tvangs kapitulera.
Vid fredsförhandlingarna i Paris 1856 gjorde Sverige anspråk på att återfå Åland, något som ålänningarna hade hoppats på, men de krigströtta västmakterna förmådde inte genomdriva återföreningen mot Rysslands vilja. Genom fredsfördraget blev dock Åland genom Ålandsservitutet förklarat som ett för alltid demilitariserat område och fick därmed en internationell status som gäller än i dag, förbättrad 1921 av Ålandskonventionen.
I samband med den ryska revolutionen 1917 förklarade Finlands lantdag den 6 december Finland som en självständig stat med 100 borgerliga röster mot 88 socialisters. Åland inkluderades.Svenska språket grundorsak till kamp för återförening med Sverige
Ålänningarna hade aldrig under den hundratjugoåriga ryska parentesen upphört att känna sej som något för sej av svenskt folkslag, som en skild svensk folkgrupp. Redan före Finland förklarat sej självständigt hade Åland, när ryska tsardömet var sönderfallande och principen om självbestämmanderätt lyfts fram, börjat en vapenlös kamp för återförening med Sverige. Den 20 augusti 1917 sammankom representanter för de åländska kommunerna till rådslag. Mötet beslöt enhälligt att vädja till Sveriges konung och regering om åtgärder för att få Åland återförenat med sitt gamla moderland Sverige. Ålandsrörelsen för återförening hade fått sin definitiva start!
Mötet fick också stor betydelse ur folkrättslig synpunkt senare när en av Nationernas förbunds råd tillsatt juristkommission fastslog att Ålandsfrågan inte var en intern finländsk angelägenhet även om Åland under den ryska parentesen hört till det ryska storfurstendömet Finland. Genom folkomröstning med listor l917 gav praktiskt taget hela Ålands folk sin röst för återförening med sitt gamla moderland. Men Finland motsatte sej. Företrädarna för Ålandsrörelsen, Ålands då inte folkvalda landsting – folkval var omöjligt med rysk militär på Åland, skrev till Nationernas förbunds råd, dit Ålandsfrågan hänskjutits: ”Ostridigt är, att den åländska befolkningen ej hyser någon som helst samhörighetskänsla för det finska samhället”. I den åländska massadressen för återförening ställd till ”Sveriges konung och folk” hänvisas till ”gemensamhet i härstamning, språk, kultur, tänkesätt och sedvänja”.
Den av Nationernas förbunds råd utsedda rapportörkommissionen för Ålandsfrågans utredning betonade att språket, ens modersmål, inte bara är ett redskap för att uttrycka tankar. ”Ett folks språk, det är själva dess själ”, skrev kommissionen. Och vidare: ”vi förstå, att ålandsbefolkningen, som är så stolt i sin demokratiska enkelhet och så ivrigt trängtande efter självständighet, hyser en brinnande önskan och en orubblig vilja att orörda bevara det svenska språket och den svenska kulturen, detta arv från dess förfäder. — Vi erkänna, att ålandsbefolkningen till följd av sitt insulära läge och sina starka traditioner bildar en grupp för sig i Finland, icke blott gentemot den finska befolkningen, utan även i vissa hänseenden gentemot den svenska. — Vi medgiva också, att den av ålänningar närda fruktan för att småningom översvämmas av en finsk invasion är fullständigt grundad, och att verksamma åtgärder böra vidtagas i syfte att avvända denna fara”.
Kommissionen slog fast: ”Om införlivning med Sverige verkligen vore det enda sättet att åt Åland bevara dess svenska språk, skulle vi icke tvekat att taga denna lösning i ögonsikte. Men detta är icke fallet. Ett avskiljande behöver icke äga rum. Finska staten är beredd att medgiva invånarna tillfyllestgörande garantier och att redligt iakttaga de förpliktelser, som den skall åtaga sig gentemot dem; härom hysa vi intet tvivel”.
När möjligheterna till återförening med Sverige såg mest lovande ut hade Finlands regering som ett motdrag snabbt yxat till ett förslag till en självstyrelselag för Åland inom Finlands gränser. Finland föredrog långtgående självbestämmande för Åland med skyddsstadganden för Ålands nationalitet framom att gå miste om öriket.
Den 30 januari 1920 gav regeringen lagförslaget till riksdagen som antog det i brådskande ordning efter obetydliga ändringar. Lagen stadfästes av presidenten den 6 maj 1920. Den unika lagen kunde naturligtvis inte anses färdig för gott. För att alls lyckas med kompromissen lovade regeringen i propositionen att Åland skulle få en ”mycket vidsträckt självstyrelse” och preciserade löftet på följande sätt: ”Sålunda skulle Åland tillförsäkras möjlighet att själv ordna sin tillvaro så fritt det överhuvud är möjligt för ett landskap, som icke utgör en egen stat.”
Den på pappret lockande självstyrelsen med detta grundläggande löfte för dess vidare utveckling motsatte sej ändå våra företrädare. De var helt enkelt rädda för att Finland inte skulle fullfölja sina löften. Finland hade erbjudit självstyrelse för Åland först då landet allvarligt räknade med att annars gå helt miste om öriket. På Åland fortsatte därför kampen för återförening med Sverige.
På basen av den av Nationernas förbunds råd tillsatta rapportörkomissionens rapport avgjordes slutligt Ålandsfrågan den 24 juni 1921 av rådet vars utslag Finland och Sverige i förväg förbundit sej att godta.
Enligt rådsbeslutet fick Finland suveräniteten över Åland men med självstyrelse för landskapet enligt den av Finlands riksdag antagna självstyrelselagen 1920 plus viktiga tilläggsgarantier för befolkningens nationalitet. Garantierna skulle lösas genom ”överenskommelse mellan Finlands och Sveriges representanter, vid behov under medverkan av Nationernas förbunds råd”.
Överenskommelsen, ”Ålandsöverenskommelsen”, gjordes redan den 27 samma juni månad och bifölls omgående av Folkförbundsrådet som bifogade den till sitt beslut den 24 juni. Överenskommelsen inleds med nationalitetsförsäkran av Finland att Finland ”är beslutet att säkerställa och garantera Ålandsöarnas befolkning bevarandet av dess svenska språk, kultur och lokala traditioner”.Självständighet naturligt slutmål
Erfarenheten har visat att Finland varit dåligt på att uppfylla sina löften i samband med självstyrelsens tillkomst. Den centralistiska finländska statsmakten har i egentlig bemärkelse aldrig kunnat förlika sig med Ålands särställning, Ålands självstyrelse, som kommit till som en påtvingad kompromiss från Finlands sida. Det självstyrda enspråkigt svenska Åland med dess eget folk har aldrig kunnat bli en naturlig del av det i övrigt tvåspråkiga Finland där finskan utgör den övervägande och ytterligare växande majoritetens språk vilket får svenskan att alltmer bli bara ett hemspråk för finlandssvenskarna.
Vi tror att också den finländska suveräniteten över Åland blir en parentes. Vi tror att Åland nu har börjat en väg mot självständighet såsom ett naturligt slutmål.Ålands läge och naturÖrike mitt i Östersjön
Öriket Åland ligger som ett mångskiftande smycke centralt i Norden mellan Sverige och Finlands fastland. Mitt i Östersjön, ett sidohav till Atlanten viktigt för Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Polen och Ryssland – ”Vårt hav”, ”Mare nostrum”.
Åland är speciellt på många sätt. Det är öar, holmar och skär. Det är hav, fjärdar, vikar och sund. Det är klippor och berghällar av mestadels rödskimrande granit – vid stränder ofta blankslipade av inlandsisen och renspolade av havet. Det är skogar, ängar och blommor av många slag. Det är intensivt sjöfågelliv på våren och försommaren.
Trots att Ålands landareal är sammanlagt knappa 1.500 kvadratkilometer finns ungefär 6.500 öar och holmar plus åtskilliga skär under 3.000 kvadratmeter. Det lär ska gå några kilometer strand på varje ålänning. Ålandsarkipelagen är ett av världens största och vackraste skärgårdsområden.
Med nordiska ögon sett är Åland välsignat med relativt många solskenstimmar. Den utstrålning som återkastas från de blå glittrande vattenytorna bidrar i hög grad till den betagande åländska landskapsbilden.
En levande landsbygd och skärgård har alltid varit en viktig målsättning på Åland.
Ålänningen känner sig just som ålänning, som tillhörande en särskild folkgrupp, ett eget folk.
Åland har närmare 26.000 invånare och är sålunda rätt glest bebott. Cirka 10.000 bor i ”huvudstaden” Mariehamn. Antalet turister och andra besökare årligen rör sig däremot runt hela 1,5 miljoner.Åland i dag – nationellt självstyrt i Finland, internationellt ”Fredens öar”
Åland tillhör Finland men är enligt beslut 1921 i Nationernas förbund ett autonomt område, ett självstyrt landskap med eget parlament – Ålands lagting – och egen regering – Ålands landskapsstyrelse – för sina inre angelägenheter.
Den ca 80-åriga självstyrelsen har stärkt ålänningarnas känsla av att vara ett eget folk med eget medborgarskap i den s.k. hembygdsrätten som i regel krävs för att man skall kunna förvärva jord och driva näring på Åland och rösta i åländska val.
Språkligt – enspråkigt svenskt – och kulturellt hör Åland nära samman med Sverige men tillhör sedan 1917 det i övrigt tvåspråkiga Finland med finskan som den övervägande majoritetens språk.
Ålands inre angelägenheter – flertalet vardagliga samhällsomsorger – anges detaljerat i Självstyrelselagen för Åland, en av Finlands riksdag stiftad lag som riksdagen formellt inte kan ändra utan det åländska lagtingets godkännande. Utrikespolitiska fördrag som Finland ingår blir inte gällande på Åland på åländska kompetensområden utan Ålands lagtings bifall.
Utanför Ålands lagstiftningsbehörighet faller främst utrikesförvaltningen i huvudsak, tull- och myntväsendet, domstolsväsendet, straffrätten och huvuddelen av civilrätten såsom familje-, arvs- och handelsrätten.
Ålands lagting har 30 medlemmar med talmannen i spetsen. Ålands landskapsstyrelse som regering består av ordföranden som kallas lantråd och sex ledamöter, alla utsedda av lagtinget.
Åland har egen flagga, blå med gult och rött kors, eget postväsende med egna frimärken, är medlem i Nordiska rådet och har en riksdagsman i Finlands riksdag. I Europeiska unionen, EU, som Åland självt valt att tillhöra, har Åland en särställning genom att stå utanför dess skatteunion, vilket bl.a. medför att färjor och flyg till och från Åland kan fortsätta att sälja skattefria varor vilket inte är möjligt i EU för övrigt.
Åland är militärpolitiskt neutral zon i Norden med internationella garantier härför, därav beteckningen ”Fredens öar”. Ålänningarna är befriade från militär värnplikt.
Ålands ställning som ett neutraliserat och demilitariserat område bygger idag främst på Ålandskonventionen från 1921. Denna ställning bekräftades 1995 i det finländska medlemsfördraget till EU..

Tillbaka