sv en

Nyheter

Kalender

Tyvärr finns det inte något evenemag just nu, kika tillbaka inom kort!

Thusse Eriksson: Grundtankar med skriften Överkörd självstyrelse

Ålands Framtid

ÅF:s höstmöte -06 (28.11.06)
GRUNDTANKAR MED SKRIFTEN ”ÖVERKÖRD SJÄLVSTYRELSE”.
Syftet med skriften.
Jag har alltså ombetts att vid dagens höstmöte (28.11.06) med Ålands Framtid presentera min skrift från juni i år ” Överkörd självstyrelse”. Jag ska göra det genom att berätta om mina grundtankar med skriften.
Skriften gäller den som jag ser som viktigaste framtidsfrågan för Åland, den om Ålands fullvärdiga nationella ställning. Den frågan har våra ansvariga politiker, frånsett föreningens egna lagtingsmän, hittills vägrat att befatta sej med.
Skriften är helt personlig och den grundar sej på mitt 5 decennier långa politiska intresse att följa med Finlands politik mot Åland som självstyrt. Intresset inpräntades hos mej då jag var talman i 17 år 1955-71.
Syftet med skriften är att visa den oförmånliga, onaturliga och ohållbara samhörigheten med Finland. Att visa att frigörelse och självständighet blivit den enda hållbara lösningen för att trygga önskad självbestämmanderätt och därmed också välfärd på bästa sätt, och för att trygga svenska språkets ställning. Detta oberoende av hur mycket man än kan gilla det i många avseenden duktiga finländska folket.
Den misslyckade samhörigheten med Finland har det officiella Finland med åren visat genom bristande respekt för den självstyrelse som landet självt tog initiativet till för att få behålla Åland inom sina gränser.
Bristande respekt för Ålands folkrättsligt garanterade självstyrelse ger Åland rätt till frigörelse.
Den allmänt erkända folkrättsexperten professor Ove Bring från Sverige slår fast att ålänningarna måste säjas utgöra ett eget folk som har rätt till självbestämmande. Men för att frigörelse från Finland ska godkännas av det internationella samfundet måste Åland enligt Ove Bring kunna åberopa folkrättskränkningar från Finlands sida i form av bristande respekt för Ålands folkrättsligt garanterade särställning. (Boken ”Ålands självstyrelse under 80 år: Erfarenheter och utmaningar” utgiven av landskapsregeringen år 2002.)
Den bristande respekten har bestått i att Finland gång på gång behandlat självstyrelsen i strid med andan och meningen med den självstyrelse som det internationella samfundet Nationernas Förbund förutsatte i beslut 1921. Behandlingen har skett i strid med det för Ålandsfrågans lösning till Finlands fördel speciellt avgörande folkrättsliga nationalitetslöftet av Finland: ”att säkerställa och garantera Ålandsöarnas befolkning bevarandet av dess svenska språk, kultur och lokala traditioner”. Och den har skett i strid med det för självstyrelsens utveckling grundläggande politiska löftet av Finland vid första självstyrelselagens tillkomst 1920 ”att Åland tillförsäkras möjligheter att självt ordna sin tillvaro så fritt det bara är möjligt för ett landskap som inte utgör en egen stat”.
Avslöjande exempel under min talmanstid på Finlands bristande respekt för självstyrelsen.
För att visa på det officiella Finlands bristande respekt för självstyrelsen som alltså ger Åland både moraliskt och folkrättsligt rätt till frigörelse återger jag i skriften i korthet några avslöjande exempel som jag på närmast tänkbara håll upplevde som talman, alltså 1955-71.
Ett mycket avslöjande exempel var motståndet mot att vi sku få visa vår autonoma ställning genom en fristående självstyrelsegård – närmast motsvarande riksdagshuset och statsrådsborgen i Helsingfors. Riksmyndigheterna försökte gömma vår särställning genom att i tysthet gå in för att utrymmen för självstyrelsen sku byggas ihop med statens planerade ämbetshus på Åland och sen hyras ut av staten till Åland, vilket vi lyckades luska reda på.
Det blev en verklig thriller innan frågan slutligt löstes – främst tack vare president Kekkonen. Det var i en tvådagars förhandling som vi hade med honom 1964. Jag antecknar i skriften att jag inte är kompetent att tolka Kekkonens olika sidor men att det i alla fall blev klart att han, efter att ha blivit insatt i frågan, ogillade bestämt att Finland försökte slingra sej undan sina löften för självstyrelsen som Finland självt tagit initiativ till för att få behålla Åland.
Att riksmyndigheterna, utom presidenten alltså, i självstyrelsegårdsfrågan försökte gömma självstyrelsen, slutligt visat öppet vid vår uppvaktning hos Kekkonen, det kändes för mej som dittills det tydligaste tecknet på att det centralistiska, finsknationalistiska Finland, innerst inne ville gömma och glömma vår särställning, ville finlandisera Åland i betydelsen likrikta Åland politiskt med andra delar av landet. Men jag sku få uppleva många fler exempel på det.
—–
Ett exempel var finansministeriets förhalningar över huvudtaget – inte bara i självstyrelsegårdsfrågan – när det gällde statens återbäring av skatter som Åland betalat till staten för av Åland övertagna statsuppgifter. Det gällde såkallade extraordinarie anslag – större engångsanslag som den tiden sku prövas på förhand medan ordinarie budgeterade anslag som gällde löpande eller periodiskt återkommande utgifter prövades i efterhand.
Ni kan kort läsa om hur vi fick inte minst denna för självstyrelsen viktiga finansieringsfråga att uppmärksammas stort i både svensk och finländsk press och hur Kekkonen vid vår uppvaktning därför också här trädde till Ålands försvar. Hur han med presidentens makt den tiden ändrade på finansministeriets förhalningar till vår fulla belåtenhet framöver.
—–
Hur Finland rent ut brutalt nonchalerade sitt folkrättsligt bindande nationalitetslöfte för Åland ”att säkerställa och garantera Ålandsöarnas befolkning bevarandet av dess svenska språk, kultur och lokala traditioner” det fick jag som engagerad talman ett tydligt exempel på i Finlands sega motstånd mot att Åland sku få tillgång till Sveriges TV-sändningar. Exemplet visade klart på Finlands strävan att driva Åland till finlandisering, till i detta fall språklig och kulturell likriktning med övriga delar av Finland. Kekkonen med vilken vi tog upp också TV-frågan kom att påverka också den frågan i för Åland positiv riktning – även om han här inte hade direkt presidentmakt.
—–
Finlands ovilja att för omvärlden visa upp Ålands nationella särställning i landet såg jag tydligt också i motståndet mot Ålands anslutning till Nordiska rådet, ja, vid personliga samtal till en början till och med mot bara en observationspost. Detta trots att det gällde att fylla en klar lucka i parlamentariskt och förvaltningsmässigt samarbete i Norden. Mot Finlands önskan att gömma och glömma självstyrelsen, att finlandisera Åland, sku ett åländskt medlemskap komma att exponera vår statsrättsliga särställning genom närvarande journalister från olika länder, genom att Ålands flagga för första gången sku officiellt vaja utomlands alternerande i olika nordiska länder, o.s.v. I en krönika i Ålandstidningen den 15 september i år har Harry Jansson jämfört denna Finlands ovilja på 1960-talet att ge Åland talan i Nordiska Rådet med Finlands ovilja i dag mer än 40 år senare när det gäller Ålands naturliga rätt till talan i Europeiska Unionen.
—–
Ett annat och mycket överraskande belägg för hur Finland i sin strävan att finlandisera Åland försökte att för omvärlden gömma Ålands nationella särställning fick jag personligen av den då internationellt kända politikern Bruno Kreisky. Han var då Österrikes utrikesminister och blev senare landets premiärminister, statsminister.
Helt förbehållslöst berättade han för mej vid en träff på mitt sommarställe i augusti 1969 att Finlands representant vid ett möte i Förenta Nationernas en instans bett honom att inte mera tala om Ålands självstyrelse. Det var efter det att Kreisky föreslagit att man för minoritetsproblemet i Sydtyrolen sku studera vår självstyrelse. Sydtyrolen som i dag som självstyrt har en mycket starkare självbestämmanderätt än Åland.
I dag har Finland känt sej tvungen att ändra taktik från att tidigare försökt hålla vår nationella särställning osynlig på den internationella arenan till att lyfta fram självstyrelsen som ett finländskt föredöme för lösning av minoritetsproblem. Väl att märka utan att nämna dom unika omständigheterna kring självstyrelsen. Utan att tala om det kontroversiella såsom det strikta nationalitetsskyddet. Och naturligtvis utan att tala om Finlands många löftesbrott mot självstyrelsen. Omständigheter som gör att Åland, när det verkligen gäller, aldrig kan tjäna som verklig modell för utvecklande av andra självstyrelseordningar. Vill man se något positivt för Åland i Finlands beteende här kan det va att Åland på detta sätt gjorts mera synlig internationellt – syns man inte då finns man inte.
—–
Som ett allvarligt försök att denationalisera Åland, att språkligt finlandisera Åland, nämner jag att hela 25 riksdagsmän 1962 genom ett spörsmål i riksdagen försökte också få finskan som undervisningsspråk i åländska skolor. Detta trots att svenskan som enda undervisningsspråk i det annars officiellt finsk-svenskspråkiga Finland var en av kärnpunkterna i den av Finland och Sverige gemensamt undertecknade Ålandsöverenskommelsen inför Nationernas Förbund. Också på senare tid har påstötningar för finskan som undervisningsspråk på Åland gjorts från ansvarigt håll i riket vilket visar på fortsatta finlandiseringsförsök.
Det är ju så att skyddsstadgandet i självstyrelselagen om undervisningsspråket utan tvivel haft – inte utan kämpande t.o.m. internt på Åland – en avgörande betydelse för att andelen inflyttade finskspråkiga familjer hållit sej på tämligen oförändrad låg nivå så att svenska språket kunnat förbli helt dominerande vardagsspråk på Åland. En annan sak är – som jag återkommer till i skriften – att de tvungna kontakterna såväl inom det offentliga som inom affärslivet med det allt finskare Finland alltmer finlandiserar Åland – i strid med de folkrättsliga garantierna för vårt nationalitetsskydd.
—–
Riksmyndigheternas spridning runtom i världen av också finska beteckningar för det enspråkiga svenska Åland protesterade jag också mot som talman såsom ett medvetet sätt att dölja Ålands enspråkigt svenska ställning – ett sätt som dock fortfarande förekommer rätt ofta.
—–
Som exempel på hur statsmakten ser självstyrelsen som en decentraliserad makt, en intern finländsk angelägenhet, i stället för som en delad suveränitet med Finland, nämner jag i skriften Finlands regerings försök 1958 att genom ett lagförslag snuva Åland på äganderätten till allmänt vatten jämte botten inom Ålands territorium.
Självstyrelsen höll på att köras över. Lagtinget var inte samlat. Allt gick hemligt till trots att den oklara äganderättsfrågan varit uppe i samband med gruvprojektet på Nyhamn 1955 – t.o.m. i en uppvaktning hos president Paasikivi då. Vår riksdagsman den tiden, Arthur Larsson, som satt i riksdagens lag- och ekonomiutskott där lagförslaget låg, ringde mej påpassligt och berättade om ärendet. Hastigt skrev jag då som talman på eget bevåg en för Ålands äganderätt motiverad inlaga till utskottet och flög med den till Helsingfors så att Arthur hann lämna den till utskottet innan detta hann slutbehandla ärendet.
Det hela ledde till att lagförslaget förföll i riksdagen. I stället antog riksdagen 1961 en lag som slog fast att allmänt vatten jämte botten inom åländskt territorium är Ålands egendom, något som senare också skrevs in i självstyrelselagen.
Jag har med tiden blivit helt övertygad att Åland för önskad självbestämmanderätt och trygghet för svenska språket bör förklara sej självständigt.
Dom nämnda exemplen på Finlands bristande respekt för Ålands självstyrelse under min talmanstid – den bristande respekten hade blivit speciellt olycksbådande på 1960-talet – dom är som sagt bara exempel på hur oförmånlig, onaturlig och ohållbar den politiska samhörigheten med Finland blivit för Åland.
Efter mina 17 år som talman 1955-71 har jag bara stärkts i min övertygelse att det officiella centralistiska Finland tvärtemot sina löften om i princip en positiv och utvecklingsinriktad attityd mot självstyrelsen vill finlandisera Åland undan för undan. Den som efter min tid som talman bäst kunde ge exempel på detta är Harry Jansson. Harry som på ett berömvärt sätt som Ålandstidningens chefredaktör i 9 år sakkunnigt analyserande bevakade självstyrelsens rättigheter mot Finlands återkommande negligering av självstyrelsen och som för övrigt alltid varit och är fortfarande på alerten med detta. I dag ser jag optimistiskt också på Ålandstidningens fortsatta bevakning.
Det senaste färska och nu helt öppna och osminkade exemplet på hur Finland negligerar självstyrelsen, det med polisanmälan i PAF-frågan mot företrädare för självstyrelsen, det borde bara det ha väckt många på Åland. Tidigare skedde diskrimineringen oftast mer förstulet, mer obemärkt för allmänheten.
—–
I skriften har jag allmänt betonat hur det åländska samhället språkligt integrerats alltmer i det allt finskare Finland där svenska språket alltså marginaliseras alltmer. Hur finskan inom det offentliga Åland, såsom Gunilla Sanders förtjänstfullt utrett, gjort intrång ända in i självstyrelsegården, hjärtat för den åländska autonomin. Hur finskan av tvång så länge vi hör till Finland biter sej fast inom affärslivet och blivit ett allvarligt handikapp på den åländska arbetsmarknaden. Ja, t.o.m hur finskans intrång på Åland blivit en tickande bomb för själva självstyrelserätten vars grundbult är det svenska språket. En tickande bomb som bara ännu inte satts på prov folkrättslikt.
Jag har också allmänt betonat hur Finland brustit sitt politiska löfte att självstyrelsen sku få utvecklas till nära självständighet i princip i den takt Åland självt vill – löftet att ”Åland tillförsäkras möjlighet att själv ordna sin tillvaro så fritt det bara är möjligt för ett landskap som inte utgör en egen stat”. I stället för positiv och utvecklingsinriktad attityd till självstyrelsen har Finland visat direkt negativ attityd, finlandiseringsattityd mot Åland som gjort att utvecklingen gått mycket långsamt och i dag länge stampat på stället. Ja, efter över 80 års knagglande har utvecklingen t.o.m. blivit negativ. Genom att EU inte känner till autonomier typ Ålands självstyrelse utan bara till självständiga stater har förvaltningsbehörigheten inom flera åländska kompetensområden överförts till olika centrala myndigheter i Finland, något som Finland utnyttjat till fördel för sin strävan att finlandisera Åland.
Jag försöker alltså med skriften framför allt visa i klartext VARFÖR alla vi som vill ha tryggad självbestämmanderätt och som vill trygga svenska språket bör verka för frigörelse från Finland och självständighet. En frigörelse som vi alltså har både moraliskt och folkrättsligt rätt till.
Frågan HUR självständigheten kan skräddarsys för Åland är jag ingen expert på. Den viktiga frågan borde landskapsregeringen redan ha tagit upp. I lagtinget har Ålands Framtids Anders och Brage motionerat i frågan – men för döva öron. För min del kommer jag i skriften bara med några allmänna reflektioner som jag har om vad gott självständighet som sån sku innebära för Åland.
Att självständighet på lite sikt ger goda möjligheter och impulser till nya gynnsamma lösningar för Åland är jag dock helt övertygad om, liksom den gett andra ministater. Titta bara på de verkligt små ministaterna Liechtenstein och San Marino som några av oss besökte för en månad sen. Den förra, en av världens rikaste nationer, mellan Schweiz och Österrike, har en landareal på 160 km2 (= ca Kökars) mot Ålands 1480 km2, men dock med en ökande befolkning på i dag 35.000, medan San Marino, helt omsluten av Italien, har i dag 28.000 invånare på en landareal på bara 60 km2.
Självständighet sku inte minst för Åland med sitt internationellt sinnade folk öppna dörrarna för världen. Med Finland sku staten Åland kunna ha ett naturligt gott förmynderskapsfritt grannstatssamarbete såsom vi erfor att de båda nämnda ministaterna har med sina grannar.
De internationellt erkända mikrostatsexperterna Dag Anckar och Barry Bartmann konstaterar att klimatet för världens minsta statsbildningar aldrig varit mer gynnsamt än nu. De betonar också att Åland genom sin självstyrelse har en rad institutioner och regler och en infrastruktur som i hög grad underlättar en självständighet, att Åland med alla mått mätt har en sund grund att bygga en självständig stat på, och att också erfarenheterna från andra tillkomna ministater gör att man lugnt kan hävda att Åland har all anledning att med förtröstan anta de utmaningar som suverän stat skulle komma att möta.
Har då Ålands folk vilja till frigörelse och självständighet?
Det största hindret för självständighetstanken på Åland har enligt min mening hittills varit att våra ansvariga politiker som enda färdväg envist fortsatt att plädera för den omöjliga små stegens politik i samförstånd med riksmyndigheterna. Plus att man underlåtit att tillräckligt och fortgående erinra om Finlands löften vid självstyrelsens tillkomst och om landets löftesbrott titt och tätt – fortgående eftersom varje ny generation, varje ”ny” ålänning över huvud taget, är mer eller mindre nykomling när det gäller självstyrelsepolitisk erfarenhet.
Huvudorsaken till att de flesta av våra ansvariga politiker fortsätter att följa den omöjliga små stegens politik som enda färdväg tycks va att de menar att allmänheten på Åland vill det. Det låter bra, men i det här fallet är det ett olyckligt slappt politiskt tänkande. En politiskt illa initierad allmänhet tar nämligen vad som bjuds. Den är formbar och kan vänjas både vid dålig och god åländsk politik.
Under förutsättning att självständighetsfrågan blir ordentligt genomlyst och begrundad, öppet och fördomsfritt, tror jag att viljan till frigörelse och självständighet snart kan visas upp allmänt på Åland från att ännu va en fråga i marginalen – även om på tydlig frammarsch. Trots alltså den hittills förda politiken av de ansvariga politikerna med skygglappar för folks ögon, skygglappar som min skrift är ett litet, kanske lite blåögt, försök att hjälpa till att få bort. Och trots också att finlandiseringen av Åland redan skördat framgångar.
Jag har alltså hopp om att de flesta ute i bygderna på Åland ännu känner för egen åländsk identitet, känner sej som ett eget folk och har förståelse för utvecklingsperspektivet. Att de flesta i grunden vill ha långsiktigt hållbar rätt att bestämma över egna angelägenheter och vill ha tryggad svenskspråkighet för Åland – även om nästan var tredje person som i dag bor på Åland är född utanför Åland från drygt 70 olika länder, de flesta väl dock från riket, och många därför inte har nämnvärd erfarenhet av Finlands Ålandspolitik och kanske inte heller tillräckligt av traditionellt åländskt tänkande om själbestämmande och svenska språket.
Visst innebär självständighet utmaningar – men klart inspirerande såna. Mer eller mindre förödande blir däremot utmaningarna för alla oss och generationer efter oss som vill ha tryggad självbestämmanderätt och svenskspråkighet om Åland förblir en del av Finland. Vårt underbara för självständighet väl avgränsade örike, en av världens vackraste och största sammanhängande övärld med fint geografiskt läge mitt i den marknadsmässigt nya Östersjöregionen som i dag är en av världens mest dynamiska tillväxtregioner, har nu både rätt och möjlighet till nånting positivt verkligt stort genom att utveckla självstyrelsen till självständighet. Stort speciellt för kommande generationer ålänningar.
Nu gäller ”Andra Ålandsrörelsen”.
Det gäller alltså nu att i största möjliga samförstånd ha kurage och ork till en ”Andra Ålandsrörelse” som leder till självständighet efter ”Ålandsrörelsen” 1917 – 21 som ledde till självstyrelse inom Finland. Självstyrelsen, en av Europas äldsta autonomier i detta nu, var en halv seger som haft det goda med sej att den gett oss självbestämmanderätt i viss utsträckning och så långt främjat välfärden. Den har också gett oss viktiga erfarenheter för självständighet.
Man kan också säja att det nu gäller steg två i strävan att frigöra Åland från Finland – ett land med vilket Åland förenats endast genom vapenmakt efter att i 600 år varit integrerad del av det svenska kungadömet.
Det borde alltså ligga i självstyrelsemyndigheternas absoluta skyldighet att i denna Ålands i detta nu i särklass viktigaste politiska framtidsfråga börja diskutera och utreda former för en självständighet skräddarsydd för Åland. Att våra ansvariga politiker inte redan satt igång med detta tycker jag är oförsvarlig passiv politik. I stället trampar man ensigt på i det oändliga med allehanda gagnlösa utredningar om detaljer med bromsande riksmyndigheter inkopplade. Jag saknar här i hög grad den åländska företagsamheten på den politiska arenan.
Förutom det av Ove Bring omtalade villkoret för att Åland, liksom Finland 1917, framgångsrikt i omvärlden ska kunna förklara sej självständigt, alltså Finlands bristande respekt för Ålands garanterade självstyrelse, krävs klar majoritet vid en folkomröstning. För Montenegros självständighetsförklaring nyligen krävde EU 55 procents röstmajoritet.
Det är alltså också för Åland fråga om direkt självständighetsförklaring och inte att på förhand gå omvägen via godkännande från ett påtvunget motsträvigt moderland. När lantrådet i gårdagens Ålandstidning säjer att självständighet inte är ett alternativ för honom med motiveringen att den ”måste ha både Finlands och Sveriges stöd och en sådan acceptans finns inte i dagsläget” då är hans resonemang inte hållbart. Jag menar att det inte finns vare sig moraliska eller folkrättsliga förpliktelser för Åland att gå den omväg lantrådet talar för.
Trots den olyckligt låsta inställning hos dagens valda politiker ser jag det som inte alls omöjligt att Ålands Framtid får sånt stöd kanske redan i valet i oktober nästa år att partiets självständighetspolitik ännu under mandattiden efter valet blir så vedertagen också av andra partier att Ålands Framtid som självständighetsparti inte längre behövs i lagtinget. Väl att märka som specifikt självständighetsparti – som ”vanligt” parti med nya utmaningar behövs Ålands Framtid också i fortsättningen, det har partiets duktiga lagtingsmän visat klart. .

Tillbaka

Kalender

Tyvärr finns det inte något evenemag just nu, kika tillbaka inom kort!