Tack för ditt svar, Rauli Lehtinen. Vi övervägde noga om vi skulle fortsätta den här debatten. Anledningen till att vi tvekade är att det är svårt att föra en konstruktiv dialog då motparten uppvisar klara tecken på faktaresistens och verklighetsförnekelse. Eller hur ska man annars uppfatta ditt avfärdande av vårt resonemang med uttryck som att ”argumenten haltar”, ”fakta saknas”, ”teoretisering och paragrafrytteri”.
Men eftersom frågan om avfallsavgifter och producentansvar på ett eller annat sätt berör i stort sett alla åländska hushåll och konsumenter är det viktigt att skingra dina dimridåer för alla övriga som kan och vill se klart.
Oberoende fakta
Följande är oberoende fakta:
1. Enligt Landskapsförordning (2018:92) om producentansvar samt finsk och EU-lagstiftning är det producenterna, det vill säga de som släpper ut förpackningar på marknaden, som ska sköta om och bekosta insamlingen av dessa. Ansvaret gäller inte enbart förpackningar utan även fordon, elektronik, batterier, tidningar/papper med mera. Den åländska förordningen anger till och med antalet insamlingsplatser som ska finnas runt på Åland.
2) Då varor importeras till Åland från Finland och Sverige finns exportlandets kostnad för producentansvar inbakat i priset, vilket den åländska konsumenten betalar vi köp av varan.
3) Eftersom de åländska producenterna/företagen i dag och sedan lagstiftningen infördes för över tio år sedan endast betalar en marginell del för insamlingen av avfall som omfattas av producentansvaret är det hushållen som via avfallsavgiften betalar merparten för detta.
Hushållen betalar dubbelt
Att åländska hushåll på detta sätt betalar dubbelt för producentansvaret, som enligt lagen ska skötas och bekostas av berörda företag, definierar du som en ”seglivad myt”. Att varor är ”en aning dyrare” på Åland beror enligt dig ”främst på transportkostnader”. Att hushållen i Mise-kommunerna blir pådyvlade service och avgifter som inte står i paritet med de enskilda hushållens behov bemöter du inte alls.
Då vi påpekar att det vore hövligt av dig, som mångårig Miseordförande och aktivt politiskt delaktig i tillkomsten av rådande avfallssystem, att bidra till att rätta till missförhållandena upplever du detta som ”personangrepp” och som ”en märklig tolkning och uppfattning om vårt demokratiska system”. I vårt demokratiska system ingår även, vad vi förstår, åtminstone ett visst mått av politiskt ansvar.
Vi ställer alltid upp
Att Åland i tiden inte lyckades nå ett samarbetsavtal med den finska organisationen för producentansvar springer du snabbt förbi genom att konstatera: ”Tyvärr blev detta förhindrat av högre instans”. Därefter följer en lång essä över dina insatser inom avfalls- och miljöområdet samt hur du för detta fått motta presidentens utmärkelse.
Vi gratulerar givetvis till utmärkelsen, men någon skillnad i sakfrågan om att de åländska hushållen och konsumenterna betalar dubbelt för att bekosta det lagstridiga producentansvaret på Åland gör ”Finlands Lejons Ordens Kommendörstecknet” inte.
Slutligen står vi alltid i beråd att ställa upp för att utveckla och förbättra vårt samhälle på alla sätt. Precis som vi nu gör i det här fallet.
Pelle Hägglund (ÅF)
Gunnar Granlund (ÅF)
Christina Johansson (ÅF)
Hans-Erik ”Hanski” Ramström (ÅF)
Rolf Granlund (ÅF)
Rauli Lehtinen svarar:
Ålands framtids insändargrupps huvudargument är: ”Hushållen i Mise-kommunerna blir pådyvlade service och avgifter som inte står i paritet med de enskilda hushållens behov!” Det presenteras ingen fakta, inga kalkyler. Detta är för mig rent populism!
Vi gjorde i Mise, redan från början och flera gånger efteråt, jämförelser med avfallsavgifter både i Sverige och Finland. Det fanns visst billigare avgifter, men Mise-avgifter var alltid rejält under medelnivån. Dessa resultat publicerades i våra lokaltidningar. Vi har gjort studieresor och deltagit i kongresser och våra system har fått beröm, särskilt för sopsortering och miljöengagemang. I dag finns det inget datorprogram för att kalkylera de enskilda hushållens sopmängder per sorteringsfraktion och att utveckla en sådan skulle i sig bli en rejäl kostnad. Frågan är om gemene man är intresserad av typ en ”avfallsskattedeklaration” och när gränsen för integritet överskrids. Viss logistik måste givetvis realistiskt tillämpas på sophanteringen!
I Proans gjorde vi en kalkylerad kompromiss mellan vad åländska företag tål att bidra med, med hänvisning till de redan snedvridna konkurrensvillkoren, och vad kommunerna kunde få för stöd för sina avfallssystem, vilka ändå måste finnas och finansieras. I slutet på ÅF:s referat om producentansvarslagstiftningen nämns det om antalet insamlingsplatser som ska finnas för förpackningsavfall på Åland. Jag anser att vi absolut inte behöver dubbla stationer på lilla Åland och skulle våra medborgare behöva konka med flera kassar sorterade sopor till olika stationer? Glöm det!
Man efterlyser av mig: ”Åtminstone ett visst mått av politisk ansvar.” Javisst, jag är stolt över Mise! Och jag är fortfarande helt övertygad att det enda sättet att dra ner kostnaderna på avfallshanteringen är att radikalt minimera förpackningarna och sluta med överkonsumtionen. Självstyrelse ger våra politiker behörighet i dessa frågor, så gör ”tuffa” beslut, de behövs nu!
Rauli Lehtinen (HI)
Reds. anm: Härmed avslutas debatten mellan Ålands framtid och Rauli Lehtinen.