Alldeles för många jag pratat med beklagar sig fortfarande över att de upplever barnskyddet som bristande eller i värsta fall obefintligt. Det klagas på att inget görs och att ingen vill ta ansvar eller fatta (obekväma) beslut.
Det handlar ju om så mycket mer än bara tiden ett ärende tar, och det är framför allt barnen som hamnar i kläm.
Urholkat begrepp 
En barnskyddsanmälan upplevs som ett urholkat begrepp för många i och med att det sällan leder till någon form av insats. Var går egentligen gränsen för när våra socialarbetare är informerade om att ett ärende behöver utredas vidare?
Kanske gör litenheten det svårare att ta beslut om åtgärder eller kräva att föräldrar/vårdnadshavare tar sitt ansvar? Eller handlar det, som så ofta i andra frågor, om brist på resurser och för stor arbetsbörda?
Kan inte medla
Socialarbetarna meddelar att de inte kan vara medlare mellan parter som inte kan kommunicera direkt med varandra, utan hänvisar till tingsrätten. Är det inte just det som i första hand är barnskyddets/socialens roll, att medla och försöka hitta lösningar, och i andra hand tingsrättens?
Det talas varmt om, och nämns i var och varannan text inom ämnet, att barnets bästa alltid ska vara i fokus. Hur kommer det sig då att det är så svårt att få till stödåtgärder och insatser samt krav på vuxna i barnens närhet?
”Välbetald städpersonal”
Tidigare personal på Tallbacken i sin tur meddelar att de upplevde sig som ”välbetald städpersonal” snarare än vårdare under sin tid där. Är det även här frågan om brist på resurser och personal, eller kanske ett systemfel med invanda mönster?
Vi måste våga syna, utvärdera och omstrukturera där det behövs. För det är vi vuxna som ska se till att barnens bästa alltid kommer i första rummet, vare sig det är bekvämt eller inte.
Jenny Sindén (ÅF)
kandidat i lagtings- och kommunalvalen