Nyheter

Johannes Salminen; Demilitariseringen

Om jag skulle börja med något som alla ålänningar är överens om – det finns faktiskt sådant – nämligen demilitariseringen. Också den ingår i det åländska kulturarvet och är kanske som inget annat med om att prägla en åländsk identitet av idag.

Med jämna mellanrum brukar ”experter” stiga fram och oroa sig över Åland som militärt vakuum mitt i Östersjön. Men vapen ger ingen självklar trygghet. Det var tvärtom befästningarna som lockade engelska flottan till Bomarsund. genom dem hamnade öarna automatiskt på alla generalstabskartor.

Militärer har sitt speciella sätt att tänka. Mannerheim förlät aldrig svenskarna att de under första världskriget fick i väg både finnar och ryssar från Åland innan fullt krig brutit ut. Hade han inte telegraferat: ”För Finlands unga armé hederssak befria Åland.”

Stig Jäderskiöld uppger att den svenska underhandlaren kommendörkapten Åkermark av pur sympati för sina besvikna finska officerskolleger brast i gråt när han läste upp avtalet. Till det har jag en gång sagt att ”det är bättre att en kommendörkapten faller i gråt än att hundratals änkor och faderlösa måste göra det”.

Idag står vi inför en situation där en ny typ av hotbilder börjar dominera och växthuseffekten står för en långt reellare utmaning än nästa ryska invasion. Oljan och algerna i Östersjön bekrigar man inte med landminor och Hornetplan, till det behövs en krishantering som även det demilitariserade Åland fullt ut kan delta i.

Som ”fredens öar” visar Åland vägen för hela Östersjözonen, Åland finns som en ständig påminnelse om att även ”den vapenlöse kan hälsas stark” för att tala med Runebergs Landshövdingen. Jag vågar säga att ingen del av det åländska kulturarvet har stått sig så bra som demilitariseringen.

Men det finns andra och dystrare aspekter på det åländska kulturarvet. Ta till exempel vägarna, med rätta uppmärksammade också av Elisabeth Palamarz i hennes mångsidiga, djupt imponerande utredning av år 2003. 80- och 90-talen gick hårt fram med de gamla byvägarna, sträckor rätades ut och berg sprängdes, för att spara in några minuter, och det i ett landskap som redan har avundsvärt korta avstånd. Följden var att värdefulla organiskt fungerande miljöer slogs sönder utan att ens trafiksäkerheten därmed skulle ha förbättrats.

I själva bebyggelsen märker man spår av samma fartblindhet, funktionalistiska lådor ströddes ut över landsorten utan hänsyn till vad de gamla förnäma bondgårdarna hade att lära oss om en åländsk egenart även på arkitekturens område. Först idag har vi fått hus som bättre smälter in i omgivningen, hus som inte behöver bravera med sin modernitet. Palamarz betonar också att intresset för att bevara äldre byggnader kontinuerligt ökat under 90-talet.

Inte heller Palamarz lyckas dölja att ”miljövården” hos oss alltför länge varit liktydigt med ”fornminnesvård”, arkeologin har dominerat på bekostnad av de dagsaktuella omsorgerna, medeltiden vann över nutiden. Kyrkstallen i Jomala röjdes väl undan redan innan landskapsarkeologen dök upp. Men noteras bör att ingen uppsamling av Amerikabreven kom till stånd medan tid var, när vindarna tömdes på papper hamnade de lätt på sophögen. Vilket kanske sammanhänger med att landskapets arkiv länge var så outvecklade, jag minns vilket kaos som mötte mig när jag skulle leta fram bilder för min Sundblombok.

Även den charmfulla staden Mariehamn har sina blemmor. Det legendariska Socis revs, efter en debatt där försvararna stämplades som ”ruckelromantiker”. Men inte nog med det. Den stora utfartsvägen drogs längs Slemmern, en ”asfalterad brandgata”, för att citera Niklas Lampi, har så fått spoliera en park som kunnat bli en verklig oas för både stadsbor och sommargäster. Inte minst som turistort har Mariehamn aldrig repat sig från den planeringsmissen.

I det åländska kulturarvet har sjöfarten givetvis sin magnifika särplats. Sjöfartsmuseet med sina unika samlingar är med skäl ålänningarnas stolthet. Men år från år uteblir den nödvändiga utbyggnaden, trots att alla experter är eniga om att Åland just här har sin chans att internationellt profilera sig. Till råga på allt håller Pommern på att rosta sönder, en malör som på obestämd tid ytterligare kan fördröja museiprojektet. Om det inte går med Pommern som det höll på att gå med Linden, rederiernas totala ointresse för Pommern och Sjöfartsmuseets öde hör till de stora skamligheterna i åländsk nutidshistoria.

Men samtidigt får vi vara på vår vakt mot att låta hembygdskänslan urarta i självgod provinsialism. Valdemar Nyman och Ulla-Lena Lundberg är strålande exempel på hur rotfastheten går att kombinera med vidast möjliga utblick. Redan för skolgossen stod skeppslistan för en ständig global utmaning.

Man kan också hålla med Elisabeth Palamarz om att ingen enskild grupp bör få lägga beslag på det åländska kulturarvet, våra kyrkor, våra lövängar, våra sjöfartsminnen är alla deras egendom som lever och verkar på öarna. Det får inte finnas en kategori ”de andra” som vi har rätt att exkludera.

På Sundbloms tid brukade Ålandstidningen ansätta besökare utifrån med frågan om vad de gillade bäst på Åland. Jag för min del har i kväll koncentrerat mig på vad jag tycker sämst om på Åland. Men jag skulle inte så här, om jag inte hittade så mycket att också älska. Och till det jag också älskar hör definitivt de sexton åländska kommunerna.
Kommunreformen är i dag det stora samtalsämnet i Finland. Ett förslag har lagts fram som vill ge makten till tjugo storkommuner med helst upp till 200 000 invånare. Även om man skulle slå ihop alla örikets kommuner skulle Åland förbli sparven i den tranedansen.

I själva verket har småskaligheten blivit en oskiljaktig del av det åländska kulturarvet, självstyrelsen börjar i byarna som jag en gång sagt, ute i kommunerna övar man sig i den närdemokrati som har sitt övergripande forum i lagtinget. Allt hör ihop.

Man häpnar över vad just den lokala förankringen kan locka fram av livsyttringar, det må sedan gälla hispicehemmet på Brändö eller kulturveckan på Kökar. Hur typiskt att när en ung kommundirektör träder till i Geta så är det första hon efterlyser mer självförtroende hos getaborna.

Vad Finland beträffar har man i Nokiaboomens kölvatten fallit för de stora enheternas magi. Länsreformen som genomfördes för några år sedan tog ingen hänsyn till de gamla landskapsgränserna, ”landskapet” som sådant har i Finland upphört att vara identitetsskapande. Så ökar man den rotlöshet som gör glesbygden ännu glesare.

Ibland får man intrycket att staten med vett och vilja kör ner landsbygden, skolor, postkontor, busslinjer dras in till förmån för några få centra. I nästa års budget har – för att ta ett exempel – medel strukits för 500 bussturer.

Kommunprojektet sägs vara ekonomiskt motiverat, ändå har ingen lyckats bindande bevisa den ekonomiska nyttan med reformerna. Nej, jag tror inte att detta kan vara Ålands väg. Det är inte bara en levande skärgård vi får säga farväl till om vi följer modetrenderna, själva den livskvalitet som i dag är en så viktig åländsk resurs hör intimt samman med småskaligheten och en välhävdad lokal identitet. Förvisso kan en förvärrad ekonomisk kris tvinga fram en omstrukturering av det åländska samhället, men ett samarbete över kommungränserna måste vara möjligt utan att ta till de nya ingenjörskonsterna.

Gör inte om Socismisstaget, ett Åland som i dag verkar att vara ett kommunalt Skansen kan i morgon ligga mitt i tiden.
Även riksdagsman Roger Jansson har gjort iakttagelsen att Finland av tradition är ett mycket centralstyrt land som saknar erfarenhet av autonomier i åländsk klass. Därav det notoriska gnisslet i relationerna mellan landskapet och riket. Elisabeth Nauclér har kallat självstyrelsen för en ständig pågående process, ”en vandring från ingenting till en position med betydande inflytande”. Den processen har nu avstannat, uppenbart anser man i Helsingfors att gränsen för de finska ”eftergifterna” är nådd, och då finns det inte mycket att förhandla om.

Hur ska Åland reagera på denna tvärbromsning? Landskapsregeringen manar till försiktighet, aggressiva utspel bara förvärrar situationen. Man anar sig till en smygande resignation, låt oss nöja oss med det vi har, visst klarar vi oss också utan en egen beskattning. Vad sen om Åland alltmer börjar likna ett vanligt län i republiken. Ett tidens tecken är kanske att en lagtingsman vill sälja ut skärgården – det är vad han menar med ”visioner” – och att en imponerande rikssvensk förslår att landskapets särrättigheter resolut ska slopas.

Men om den mjuka linjen inte ger resultat återstår alltid att skärpa tonen. Vad göra om också det misslyckas och Åland definitivt ställs mot väggen? Här kommer självständigheten in som en sista seriös utväg. Men det i sin tur är en lösning som i hög grad kompliceras av EU:s närvaro. Åland skulle haft en chans att säga nej till ett EU-medlemskap, men till och med Harry Jansson erkänner att ”en självstyrelsen utanför EU och till 70 % styrd av Helsingfors var dömd på förhand”.
Även sin självständighet måste Åland alltså vinna inom EU:s ram. I några provokativa ”sagor” ställde Niklas Lampi i april några besvärliga frågor som jag inte tycker att Ålands Framtid tagit på tillbörligt allvar. För det första: hur ska det bli med den taxfria handeln? För det andra: Vad händer med enspråkigheten, inklusive rätten att grunda finska skolor etc.? I ingetdera fallet är undantagen självfallna, och Åland måste bereda sig på hårda duster med det Brysselska regerverket – allra helst som någon hjälp inte är att vänta från Finland och inte heller från Sverige för den delen.

Men EU är mer flexibelt än man tror, Bryssel har inte protesterat mot till exempel kvinnoförbudet i munkrepubliken på det heliga berget Athos. I liten skala har Åland allt som kännetecknar en nation, från språket och historien till geografin. Allt utom självständigheten. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att de driftiga och mångkunniga ålänningarna ska få självständigheten att fungera. Men Anders Eriksson gör nog klokast i att inte lova oss någon rosenträdgård.

Den konkreta uppgiften för dagen måste ändå vara att få ett slut på det försagda och vacklande i den nuvarande självstyrelsepolitiken. Som förhandlingspartner kan Åland hoppas på resultat bara så långt det förmår agera kraftfullt och enigt, i den brännande frågan om ökad ekonomisk autonomi kommer man ingenvart utan att vara tydlig i sina krav. Eller som Niklas Lampi så riktigt sagt: ”Klarspråk går bättre hem än mumlande”..

Tillbaka