Nyheter

Juristkommissionen om Ålandsfrågan 1920

Juristkommissionen om Ålandsfrågan 1920 (2001-06-07)Juristkommissionen: Tillsatt av Nationernas Förbund i London den 12 juli 1920.Uppdrag: Utred: – Är Ålandsfrågan en intern finländsk angelägenhet?, eller, med andra ord – Tillhör Åland Finland? (Frågeställningen här förtydligad.)Medlemmar: Juridiska fakultetens i Paris doyen, professor F. Larnaude. Nederländska statsrådet, professor A. Struycken. Juridiska rådgivaren i schweiziska politiska departementet, professor Max Huber.Utredningstid: 3 aug-5 sep 1920.Plats: Paris universitet.Underlag: Skriftliga och muntliga inlagor av Finland, Sverige och Åland. För Åland framträder Johannes Eriksson och August Karlsson.Utlåtande: Den 5 september i Paris.Parternas ståndpunkterÅland: Åland bör genom folkomröstning få bestämma sin statstillhörighet.Finland: Åland tillhör Finland. Frågan är en intern angelägenhet. Nationernas Förbund har ingen rätt att befatta sig med den.Sverige: Stöder Ålands ståndpunkt.
(Några ord om redigeringen. Citaten utgår från Sveriges UD:s utgåva ”Ålandsfrågan inför Nationernas Förbund” 1920, där den franska originaltexten löper parallellt med UD:s svenska översättning. Den svenska texten har moderniserats enligt gängse principer. Stavning och verbformer har anpassats till nutida praxis. I enstaka fall har kommatering tillagts eller borttagits i förtydligande syfte. En redigering av styckeindelningen har gjorts för att underlätta läsningen. Mellanrubriker är tillagda.)
Några ord om kommentarerna. Detta är ett försök att förtydliga ett innehåll av bitvis ganska abstrakt juridisk karaktär. Ett redaktionellt urval har gjorts, där prioritering har skett med en åländsk läsekrets i åtanke. Det kan påpekas att endast den franska originaltexten är juridiskt giltig. I några fall är den svenska översättningen inte helt lyckad. För undvikande av missförstånd har jag ändå valt att behålla den, i förhoppning att kommentarerna är klargörande.Juristkommissionens utlåtande i eftervärlden
I historieskrivningen om Ålandsfrågan brukar juristkommissionens utlåtande omnämnas bara i förbifarten. Man nämner att kommissionen kom fram till att Ålandsfrågan var en internationell fråga, och därför var Nationernas Förbund behörigt att behandla frågan. Sällan förklaras varför juristkommissionen ansåg att Ålandsfrågan var en internationell fråga. En anledning är sannolikt att utlåtandet helt enkelt är krävande att förstå, även om resonemanget är konsekvent och i princip enkelt. En annan anledning till att juristkommissionens utlåtande ej ägnas uppmärksamhet är förstås att dess betydelse sjönk undan, då den senare rappportörskommissionens slutsatser lades till grund för NF:s beslut i Ålandsfrågan 1921. En tredje anledning, inom finländsk historieskrivning, kan vara att juristkommissionens slutsatser utgör ett fullständigt avvisande av Finlands ståndpunkt rörande Ålands statstillhörighet. Men för åtminstone ålänningarna bör juristkommissionens utlåtande vara av intresse. Ett mera oförbehållsamt stöd för ålänningarnas ståndpunkt kan knappast tänkas, än det som juristkommissionen ger i sin analys.Den politiska situationen
Då juristkommissionen inleder sitt arbete med Ålandsfrågan i Paris i början av augusti, befinner sig Ålandsfrågan i ett mycket laddat politiskt läge. Efter landstingets uppvaktning av Sveriges konung den 31 maj, och efter att ålänningarna vid mötet med statsminister Erich i Mariehamn den 4 juni vägrat att ens diskutera den nystiftade självstyrelselagen, har Julius Sundblom och Carl Björkman åtalats för förberedelse till högförräderi vid Åbo hovrätt. Detta har lett till omfattande protester såväl i press och i diplomatiska sammanhang, inte endast i Finland, Sverige och de nordiska länderna, utan också i bland europeiska stormakter och i U.S.A. Åtalet kritiseras såsom en politisk process. Under tiden för juristkommissionens arbete väntar man samtidigt på Åbo Hovrätts dom mot de åländska företrädarna. Den tredje ålänningen som Finlands regering utfärdat häktningorder mot är Johannes Eriksson. Efter att emottagits vid Nationernas Förbunds möte i London, befinner han sig nu i Paris för att framföra de åländska synpunkterna till juristkommissionen.Juristkommissionens rapport.Principen om folkens självbestämningsrätt.
Inledningsvis behandlar kommissionen principen om folkens självbestämningsrätt. Kommissionen konstaterar att principen är en politisk princip, men inte en egentlig folkrättslig regel. Beträffande självbestämningsrättens förhållande till statens suveränitet konstaterar kommissionen att ”rätten att disponera över statsterritoriet [är] en väsentlig beståndsdel av varje stats suveränitet. Positiv internationell rätt tillerkänner alltså icke åt särskilda delar av en befolkning, såsom sådana, någon rätt att genom en enkel viljeförklaring skilja sig från den stat de tillhör, lika litet som den tillerkänner andra stater någon rätt att påfordra ett sådant avskiljande.” ”Om en sådan rätt icke tillkommer en större eller mindre del av ett folk, så tillkommer den heller icke den stat, med vilken den ifrågavarande delen av befolkningen begär att förenas, och ej heller någon annan stat.” Emellertid påpekar kommissionen att innebörden av statlig suveränitet endast gäller en självständig stat.Situationer som inte är rättsligt fastställda.
Under krigssituationer uppstår ibland ombildningar av stater under förhållanden som faller utanför normala rättsregler. Kommissionen betonar skillnaden mellan sådana rent faktiska situationer och rättsliga situationer. Kommissionen konstaterar att när grunden för rättsreglerna – den territoriella suveräniteten – saknas (exempelvis för att staten ännu inte blivit självständig), är situationen ännu inte rättsligen fastställd, förrän staten vunnit självständighet och statssuveräniteten är klargjord. Om en ny stat bildas, är detta inte endast en angelägenhet för staten i fråga, utan också för andra stater, eftersom deras ställning påverkas av den nya staten. När det gäller dylika faktiska situationer, då rättsläget ännu inte vunnit stadga, konstaterar kommissionen följande. ”Under sådana omständigheter kan grundsatsen om folkens självbestämningsrätt finna sin tillämpning.” ”Principen om folkens självbestämningsrätt kan tillämpas på olika sätt, varav de viktigaste är å ena sidan bildandet av en oberoende stat, och å andra sidan rätten att välja mellan tvenne redan existerande stater.” Kommissionens utredning av principen om folkens självbestämningsrätt kan grovt sammanfattas sålunda:
a) Principen gäller inte då en självständig stat har territoriell suveränitet.
b) I en politisk situation där rättsläget ännu inte blivit fastställt kan principen tillämpas.Ålands ställning i Finland
Härmed övergår kommissionen till att bedöma huruvida Ålands ställning i Finland har ”en definitiv och normal karaktär eller är temporär och provisorisk.” Eller, med andra ord: Är Åland rättsligt införlivat i Finland, eller är Åland endast i Finlands tillfälliga besittning? Kommissionen säger att Finlands juridiska ställning under Ryssland är ”mycket egenartad och svår att bestämma.” Rörande den omdiskuterade frågan om Storfurstendömet Finland var en stat eller ej, gör kommissonen följande slutsats. ”Även om man jakande besvarar denna fråga och följaktligen godtar den för den finska ståndpunkten mest gynnsamma hypotesen, [-], är det icke desto mindre sant, att denna stat, [-] icke hade och för övrigt icke gjorde anspråk på någon juridisk tillvaro i yttre måtto, utan var oupplösligt förenad med Ryssland.” Hur man än definierar Finland i förening med Ryssland, är det enligt kommissionen ändå klart att Storfurstendömet Finland inte var en självständig stat.Finland efter självständighetsförklaringen
Först efter bolsjevikrevolutionen i november 1917 började rättsförhållandet mellan Ryssland och Finland upplösas. Revolutionsregeringen deklarerar att självbestämningsrätt skall ges alla främmande folk under Ryssland. Finlands regering utropar sin avsikt att bli självständigt den 4 december 1917. Kommissionen konstaterar att Finland efterhand erkänns av olika länder, men påpekar att enbart erkännanden inte är tillräckligt för att Finland därmed uppfyllt villkoren för en självständig stat. Dylika erkännanden kan dessutom inte anses som ett erkännande av statens slutliga gränser. ”De har ofta icke varit annat än erkännanden av folk eller nationer och stundom endast av regeringar. Det slutgiltiga fastställandet av dessa staters territoriella utsträckning har i allmänhet uppskjutits till den stora diplomatiska rekonstruktion av Europa, som måste åtfölja fredsslutet” Kommissionen säger att denna innebörd av erkännanden också framgår av hur olika regeringar betraktat dem. Som exempel nämns Sverige, Frankrike, Ryssland och England.Finlands inre ställning.
Vid bedömningen av Finlands situation efter självständighetsförklaringen framhåller kommissionen innebörden av ”den abnorma karaktären hos dess inre ställning.” ”Denna ställning var sådan, att under en ganska lång tid de för bildandet av en suverän stat erforderliga förutsättningarna icke förelåg. Mitt uppe i revolution och anarki var Finland länge i avsaknad av vissa för en stat nödvändiga grundbetingelser, ja även faktiska sådana. Det politiska och sociala livet var desorganiserat. Myndigheterna var icke tillräckligt starka för att göra sig gällande, inbördeskrig rasade. Riksdagen, vars laglighet bestritts av en stor del av folket, hade skingrats av det revolutionära partiet. Regeringen hade förjagats från huvudstaden och med våld hindrats att utöva sin myndighet. Den väpnade makten och polisen var delade i tvenne motsatta läger och i striden mellan medborgare samt mellan de vita och de röda finska trupperna, deltog ryska och efter en viss tidpunkt även tyska truppstyrkor.
Det är därför svårt att bestämt säga, från vilken tidpunkt republiken Finland framträder som definitivt konstituerad suverän stat i ordets juridiska betydelse. Detta var i varje fall icke händelsen, förrän en fast politisk organisation skapats och myndigheterna blivit tillräckligt starka för att upprätthålla sin makt över landets territorium utan utländska truppers hjälp. Det synes ha varit i maj månad 1918 som inbördeskriget avslutats och de främmande trupperna börjat lämna landet, varför det är från denna tidpunkt som ordningen och det normala politiska och sociala livet kunnat börja så småningom återställas.” Ovanstående redogörelse är central för kommissionens resonemang. Likaså dess slutsats: ”Av allt detta framgår, att, vilken än Finlands juridiska status varit under det ryska väldet, bildandet av en oavhängig finsk stat år 1917 och 1918 måste, åtminstone ur flera synpunkter, betraktas såsom ett nytt politiskt fenomen, och icke som en ren fortsättning av en förut varande politisk existens.”
Enligt kommissionen var det inte förrän i maj 1918 som Finland började uppvisa nödvändiga villkor för en självständig stat – en effektiv regering, förmågan att utöva kontroll över det territorium som man gör anspråk på. Härefter är det dags att analysera utvecklingen av Ålands rättsliga ställning. Ålands införlivande i Ryssland.
”Ålandsöarnas förening med ryska riket ägde emellertid icke rum på samma sätt som det finska fastlandets. Alltifrån kejsarens proklamation den 28 mars 1808 angående besittningstagandet av Finland har finnarna erkänt sin nye suverän, och vid den på deras begäran sammankallade lantdagen i Borgå den 22 mars 1809 och följande dagar avlade de trohetsed till ”alla ryssars självhärskare, storfursten av Finland” och medverkade till landets konstitutionella organisation inom det ryska kejsardömet. Ålandsöarnas befolkning, däremot vägrade att låta skilja sig från Sverige; den gjorde stora ansträngningar för att jaga de ryska trupperna från öarna och lyckades till och med att ganska länge hålla dem borta därifrån, samt fogade sig ej i ombytet av fädernesland och suverän förrän deras konung avträtt deras land i fredstraktaten den 17 september. Ehuru således överlåtelsen av suveräniteten över Ålandsöarna till kejsaren av Ryssland från internationell synpunkt ägt rum samtidigt med överlåtelsen av suveräniteten över Finland, utgjorde Finland med hänsyn till inre förhållanden och ur konstitutionell synpunkt redan en del av det ryska kejsardömet, innan Ålandsöarna förenades därmed.”
Kommissionen ställer frågan vad Ålands tillhörighet till Ryssland innebär då Finland brutit sig loss. ”Ålandsöarna utgjorde obestridligen en del av Finland under tiden för det ryska herraväldet. Bör de då enbart på grund av detta förhållande betraktas som definitivt införlivade de jure i den finska staten, som uppkommit såsom en följd av de händelser för vilka nyss redogjorts? Kommissionen kan icke medge detta.”Lösgörandet från Ryssland
Kommissionen anser alltså att Åland inte kan anses rättsligen införlivad i Finland bara för att Åland tillhörde storfurstendömet Finland. Kommissionen analyserar vad lösgörandet från Ryssland innebär för Finland och Åland. ”Omfattningen och karaktären av sådana politiska omvälvningar, vilka framträder som rena fakta, utan rättslig karaktär, finner nödvändigtvis sin begränsning i de resultat, som verkligen åvägabragts.” ”Om en del av en stat faktiskt skiljer sig från densamma, så är denna skilsmässa nödvändigtvis begränsad till den del av territoriets befolkning, som däri tagit del.” Kommissionen menar således att om Finland, såsom ett faktum men inte enligt normala rättsregler, skiljer sig från Ryssland, så kan denna skilsmässa endast gälla dem som tar del av skilsmässan. ”Om de politiska strävanden som föranleder skilsmässan yttrar sig på olika sätt i skilda delar av territoriet, har de icke desto mindre samtliga ett lika stort värde som grund för den nya rättsliga ordningen, naturligtvis i den mån deras förkämpar fasthåller dem.” Kommissionen åsyftar de två olika strävanden som framgått vid skilsmässan från Ryssland:
1) Finlands strävan att bilda en självständig stat, samt
2) Ålands strävan att återförenas med Sverige.
Dessa två strävanden är enligt kommissionen likvärdiga i rättsligt avseende. Åländsk separation från Finland.
Kommissionen fortsätter, rörande ett avskiljande av Åland från Finland: ”Man kan till och med säga, att om ett avskiljande äger rum från en politiskt mer eller mindre autonom statsbildning, som själv de facto befinner sig i ett tillstånd av politisk ombildning, så kan denna statsbildning icke, samtidigt som den ombildas utanför den positiva rätten, åberopa samma rättsprinciper för att påtvinga en del av befolkningen en politisk regim, som denna senare vägrar att godkänna.” Således: Eftersom Finland själv ombildats utanför normal rätt, kan inte Finland åberopa principer från just denna rätt, för att påtvinga Åland en regim som ålänningarna vägrar godkänna. ”För övrigt, om man här tillämpade en rent juridisk argumentering, skulle man kunna säga, att det till förmån för Ålandsöarna finns ett slags förvärvad rätt, som man skulle kränka genom att tillåta Finland att retroaktivt upphäva den.” Genom att ge till känna sin vilja att återförenas med Sverige och genom att vägra att inordnas i Finland, har Åland grundat en egen rätt, av samma värde som Finlands rätt att bilda en självständig stat. Om Finland nu i efterhand, med hänvisning till sin vunna självständighet, skulle tillåtas att upphäva Ålands rätt, så skulle detta innebära en kränkning av denna rätt. ”Otvivelaktigt kan man ej tala om förvärvad rätt annat än ex analogia, men till och med inför en de facto situation borde man kunna åberopa, om icke non-retroaktivitetsprincipen, så åtminstone dess primära ursprung, vars element är billighet och rättvisa.”
Citatet förtydligar att det rör en icke rättsligt reglerad situation, och att bedömningen måste ske genom analogi till grundläggande rättsprinciper. (”Non-retroaktivitetsprincipen” säger att nya lagar inte tillämpas bakåt i tiden, utan endast för händelser från då lagen trätt i kraft.) Kommissionen sammanfattar: ”Det är på grund av dessa skäl som Finland icke kan fordra, att Ålandsöarnas öde skall vara detsamma som dess eget, enbart grundande sig på det faktum, att öarna tidigare utgjort en del av Finlands politiska organism inom ryska kejsardömet.” Härefter övergår kommissionen till Ålands ombildning efter den ryska revolutionen.Ålands ställning efter den ryska revolutionen.
”Det är utom allt tvivel, att denna ombildning icke skett på samma sätt som för Finlands fastland. Det är sant, att befolkningen på öarna har deltagit i den rörelse, varigenom Finland skilts från Ryssland och i stort sett fortsatt att leva under Finlands rättsordning, men ålänningarna kunde icke handla annorlunda. De kunde icke ansluta sig direkt till Sverige, och å andra sidan varken önskade eller kunde de bilda en självständig stat. För övrigt väntade de en lösning i godo genom underhandlingar mellan Sverige och Finland. Talrika och viktiga händelser som inträffat på öarna, visar att omgestaltningen i deras politiska status redan från början haft en helt annan karaktär och syftning än vad fallet var med Finlands fastland.” Kommissionen omnämner ålänningarnas manifestationer av sin önskan om återförening: Augustimötet och namninsamlingen i december 1917, uppvaktningen av Sveriges konung i februari 1918 och den nya omröstningen 1919. ”Ålänningarna har för övrigt aldrig upphört att göra allt vad som stått i deras makt för att förverkliga sina nationella strävanden. Först hänvände de sig i mars 1918 till finska senaten, till konungen av Sverige och till tyske kejsaren. Ännu en hänvändelse gjordes i november 1918 till Förenta Staternas president, Franska republikens president och Storbritanniens regering. Slutligen sände de en delegation till fredskonferensen 1919 och till Nationernas Förbunds råd i juli 1920. I samma syfte har de till och med bildat en för lagen okänd folklig representation, »Landstinget», sammansatt av representanter för kommunalnämnderna och avsedd att vara en gemensam tolk för hela befolkningens vilja.” Kommissionen noterar hur Sverige energiskt stött Åland, och hur Finland inte lyckats få ålänningarna att acceptera självstyrelselagen, trots statsministerns besök i Mariehamn. Dessutom har ålänningarna vägrat fullgöra värnplikt och ett stort antal värnpliktiga har i stället flytt till Sverige.Analys av Ålands strävanden
”Det framgår av dessa fakta, att ehuru Ålandsöarnas befolkning och befolkningen å finska fastlandet handlat gemensamt för att skilja sig från Ryssland, har densamma redan från början givit uttryck åt helt olika strävanden beträffande sitt slutliga politiska öde. Fastlandets befolkning har velat bilda en självständig stat; Ålandsöarnas däremot har velat återförena sig med Sverige, och den har uttryckt denna önskan på ett sådant sätt, att även om de förvirrade förhållandena i Ryssland och Finland ursprungligen utövat ett avsevärt inflytande på ålänningarnas strävanden, den likväl kan betraktas som en enhällig, uppriktig och beständig vilja.” ”Öbefolkningens opinionsyttringar, vilka alltjämt tilltagit i tydlighet och bestämdhet, och vilka Finlands regering icke kunnat och länge icke velat förhindra, bör betraktas som omständigheter av största vikt vid omgestaltningen av öarnas politiska status, så mycket mer som de försiggått samtidigt med den faktiska omgestaltningen av den politiska organism, varav öarna utgjorde en del. Det är gentemot ett Finland under omgestaltning som den åländska rörelsen uppkommit, och det faktum, att Finland slutligen konstituerat sig som självständig stat, kan icke omintetgöra, eller berättiga till, ett bortseende ifrån de omständigheter, under vilka ålänningarnas strävanden tillkommit. Allt detta är desto mer riktigt, som öarnas mycket homogena befolkning bebor ett ur geografisk synpunkt ganska väl avskilt område och är förenad med det svenska folket, varifrån den endast med våld avskilts, genom samhörighet i avseende på ras, språk och traditioner, under det att befolkningen på finska fastlandet till allra största delen är av finskt ursprung, och den mindre del av finska fastlandets befolkning som är av svenskt ursprung till stor del blandat sig med den finska och i allmänhet liksom denna ser sitt ideal i en självständig finsk stat. Det måste tilläggas, att under det ryska väldet öarnas befolkning icke hade någon möjlighet att göra gällande sina nationella önskemål.”Inverkan av militära händelser
Kommissionen noterar att ryska trupper fortsatte hålla Ålandsöarna besatta även efter Finlands självständighet, och att Finlands suveränitet över Åland lidit verkligt avbrott. ”Den finska regeringen gjorde icke någon allvarlig ansträngning att fördriva dessa trupper. I februari 1918 fanns knappast 500 man vita finska trupper på öarna. Av dessa hade till och med större delen kommit dit utan vapen. Det var den svenska kommenderingen, som till slut, på ålänningarnas hemställan, befriade öarna från ryska trupper. Dessa ville för övrigt icke återvända till Ryssland på annat villkor än att de vita finska trupperna samtidigt lämnade öarna. De finska vita har för övrigt å sin sida gått med på att utlämna sina vapen, innan de på uppmaning av den svenske befälhavaren, som de trodde överens med det finska överbefälet, lämnade öarna. Senare har tyska trupper ockuperat öarna ända till oktober 1918. Den svenska regeringens militära intervention hade utan tvivel icke andra motiv än rent humanitära, men det framgår icke desto mindre av vad som passerat, att, även oavsett de inre striderna i Finland, utövningen av den finska suveräniteten över Åland under denna period lidit verkliga avbrott.”Kommissionens slutsatser.
Kommissionens slutsatser är entydiga. Av flera skäl kan Finland inte hävda att Åland rättsligen tillhör Finland, och att Ålandsfrågan skulle vara en intern angelägenhet. Kommissionen sammanfattar sina slutsatser. ”Från vilken synpunkt man än betraktar frågan om Ålandsöarnas ställning, visar sig tvisten därom sålunda vida överskrida gränserna för en tvist av rent inre rättslig natur.” Uttalandet får anses vara en ovanligt tydlig markering gentemot Finlands ståndpunkt att Åland tillhör Finland. Enligt kommissionens slutsatser befinner sig följaktligen Åland endast i Finlands militära besittning. Inte under dess rättsliga suveränitet. Intressant är att några dagar innan juristkommissionen meddelar sin slutsats att Åland inte kan anses rättsligen införlivat i Finland, fäller Åbo hovrätt sin dom mot Sundblom och Björkman. De döms båda till fängelse för förberedelse till högförräderi, för att de med bistånd av annat land försökt lösslita en del av Finlands territorium. Kommissionens meddelande till Nationernas Förbund är således att Ålandsfrågan inte är en inre angelägenhet för Finland. Nationernas Förbund kan därför uppta frågan till behandling. Juristkommissionens rapport innebar förstås en fullständig framgång för ålänningarna och Sverige. En lika förkrossande motgång är rapporten för Finland. Ålandsfrågan träder in i nästa skede.
Lasse Karlsson .

Tillbaka