Nyheter

Nyhetsbrev 2 2008

Nyhetsbrev 2/2008 25 januari 2008

RAPPORT FRÅN EFA:S KONGRESS I EDINBURGH 18-19 januari 2008
Historiskt Ministermöte i Edinburgh

I helgen deltog jag i EFA:s (European Free Alliances) kongress i Edinburgh. Ålands Framtid är medlem i EFA och jag är sedan i maj i fjol en av tolv styrelsemedlemmar. Skottlands Nationella Parti (SNP) stod som värd och kongressen hölls i Edinburgh.

EFA har fem medlemmar i EU-parlamentet: Ian Hudghton, Skottland, Alyn Smith, Skottland, Jillian Evans, Wales, Tatjana Zdanoka, Lettland och Bernat Joan i Marí, Katalonien.

Åland och Ålands Framtid har haft stor nytta av direktkontakten med EU-parlamentarikerna. Bernat Joan i Marí lämnade ifjol in en fråga till ministerrådet om huruvida kravet på finskt medborgarskap för att få åländsk hembygdsrätt strider mot EU:s krav på likabehandling av EU-medborgare. I oktober gav EFA och dess parlamentsparlamentariker sitt stöd för det åländska kravet på en plats i Europaparlamentet.

Temat för kongressen var kultur- och språkpolitikens roll i nationsbygget, något som givetvis intresserar oss ålänningar. Det var intressanta diskussioner som fördes och man kan lugnt påstå att det är fler områden än Åland som har problem med sin EU-relation.

Fem EFA-partier i regeringsställning diskuterade ett kulturellt samarbetsavtal mellan Wales, Skottland, Flandern, Katalonien och Baskien.
Efter mötet undertecknades ett gemensamt samarbetsavtal att stöda gemensamma initiativ inom det kulturella området som att a) ta vara på kulturarv och den språkliga mångfalden; b) utveckla utbyten av idéer och erfarenheter inom kulturens område; c) regelbundna möten mellan parterna; d) studera och värdera gemensamma samarbetsprojekt.
Under rubriken Kulturen och språkets roll i nationsbygget var ministrarna eniga om att nationalstaterna i EU måste förändras, anpassas till en globaliserad värld och att det kommer att leda till nya nationer och gränser.

”Självständighet betyder inte att gränserna stängs utan gränsen förenar inom EU. Endast som självständiga erkänns och finns vi i EU. Vi har inte det skyddet vi behöver inom EU utan behöver säte och stämma. Självständighet öppnar dörren bl.a. till EU:s förhandlingsbord, men det krävs en otrolig politisk vilja att komma dit”, konstaterade ministrarna.

Att utveckla den lokala kulturen (inkl. idrottsvärlden) för en internationell marknad, skapar identitet, samhörighet och självkänsla; man vet vem man är och vilken nation man tillhör – om den sedan är statslös eller inte.

Ett förslag som kom upp var att etablera ett forum för språk, kultur och utbildning inom EFA. Minoritetens språk och kultur är lika viktig som majoritetens.

Skapa progressiva projekt som involverar ”alla” i nationsbygget, för som egen nation får vi mera möjligheter och större ansvar.

Ministrarna underströk att de vill att EU skall fungera men för att detta skall vara möjligt måste EU förändras.

Partiledarna å sin sida var av den allmänna uppfattningen att Status quo inom EU inte längre är möjligt; det behövs förändring för att anpassa samhället till de förändringar som behövs.

Det är EU (och nationalstaterna) med det nya fördraget som tvingar autonomier och regioner att söka självständighet för att bli synliga och för att kunna finnas med vid det stora förhandlingsbordet.

Det noterades att i en nyligen gjord studie har påvisats att det flesta små nationer har lika bra eller oftast bättre ekonomisk tillväxt än större. Där konstaterades också att samhällssektorn inklusive det sociala trygghetssystemet oftast fungerar effektivare i mindre än större nationella enheter.

För att lyckas med utvecklingen av ett samhällsbygge var partiledarna ense om att det är viktigt att skapa en egen identitet och självkänsla. Man har rätt att ha en egen identitet och inte behöva förklara en komplicerad historia. Därför är det också viktigt att kulturarvet hålls ihop och synliggörs på den kulturella (världs) marknaden.

Alla var överens om att det är viktigt med en egen kulturpolitik och att försöka skapa en kulturindustri, för oss själva och för turist- och exportindustrin.

EFA:s ordförande Nelly Maes berättade att Belgien kanske kan fungera som ett testlabb för hur en federal stat skulle kunna fungera där de federala staterna i federationen kan avgöra hur mycket som de vill bestämma själva. Detta är på gång i Belgien och de förväntar sig större social säkerhet, att federationen förenas i olikheterna, bredast möjlig skattekompetens och sträva efter förändringar i EU-avtalet.

Tre regioner planerar för självständighet.

I Skottland planeras folkomröstning om självständighet år 2011, i Baskien likaså. Katalonien planerar folkomröstning 2014.

EU känns inte vid minoriteter

I det nya reformfördraget för EU, som också snart skall behandlas av Ålands lagting, är Europas minoriteter inte erkända. Det finns nästan ingen utveckling av den så kallade subsidiaritetsprincipen, d.v.s. att besluten skall fattas så nära medborgarna som möjligt. Det enda positiva är en skrivning om ett ”tidigt varningssystem” för ny lagstiftning där det finns möjlighet att – under vissa förutsättningar – fördröja eller kanske stoppa ikraftträdandet av ny EU-lagstiftning. För detta kräv att minst 55 % förklarar sitt missnöje mot förslaget. Här får Finland troligen två röster i ministerrådet. Får Åland den ena?

Det nya EU-fördraget kommer fortsättningsvis att enbart erkänna nationalstaternas existens, vilket innebär att EU:s förhållande och inställning till alla andra demokratiskt valda lagstiftande parlament och statslösa nationer i Europa är oförändrad. De finns inte på EU-kartan. Andra autonomier utesluter inte självständighet som ett sätt att lösa problemet – samma slutsats som Ålands Framtid har kommit fram till.

Med andra ord; EU och nationalstaten får mera makt och förutsättningarna för autonomier och regioner försämras och förblir en inre angelägenhet för nationalstaten. I Ålands fall har Finland förbundit sig att se till att all EU-lagstiftning sätts i kraft oavsett om den kör över Ålands självstyrelse eller inte.

Detta betyder att Åland likväl som andra regioner inte får sin rättssäkerhet garanterad och trygghet i EU-systemet. Demokratiunderskottet måste på sikt återtas och läckaget av kompetens till Helsingfors och Bryssel måste upphöra. Därför kan inte Åland godkänna det nya fördraget utan måste snarast försöka finna en ny lösning på relationen till EU.
.

Tillbaka