Ett Svenskpråkigt Åland

                                                           

 

.

 

Ett SJÄLVSTÄNDIGT ÅLAND 

                                  Vår långsiktiga vision                  Läs mer

 

.

 

Ett UTVIDGAT SJÄLVBESTÄMMANDE

Vi måste ta ETT större ansvar för Åland, när Den finska staten Låter bli

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Peggy Smulter

 

.

Den bristfälliga ekonomiska självstyrelsen har länge skapat stor oro och nu senast utlöst en konstitutionell kris mellan Åland och Finland. Konflikter som kan dämpas och kanske helt undvikas om vi börjar stå på egna ben.

”Åland är naturligtvis en viktig del av Finland, men Ålands särställning är ändå inte så speciell att den skulle berättiga till en höjning av klumpsumman, dessutom är Åland skuldfritt. Det skulle inte vara försvarbart att höja klumpsumman med tanke på hur den ekonomiska situationen är i Finland.”

Så argumenterade Sannfinländarnas representanter i grundlagsutskottet Lena Meri ochSimon Elo enligt medias rapportering när de besökte Åland för snart ett år sedan. Även om endast Sannfinländarna öppet vågar uttrycka sig så, speglar det med facit i hand den allmänna attityden i Finland mot Åland och självstyrelsen. Tvangsakenskap-Al-Fin

Argumentationen ovan ger även vid handen att Åland är närande för Finland, dvs att ålänningarna betalar mer skatt än vi får tillbaka, men att Åland med sin självstyrelse gott och väl kan vara med och bidra till den skrala finska statskassan.

I över 15 år har vi försökt förhandla om en höjning av klumpsumman i enlighet med vad självstyelselagen kräver samt att Åland har vuxit de senaste 25 åren och nu har fler invånare i behov av självstyrelsens tjänster. Den finska staten har dock vägrat följa lagen, eftersom det skulle innebära mer pengar till Åland som ju bevisligen redan har det så bra?

När den finska statens egen social- och hälsovårdsreform ser ut att ge Åland ett tillskott i form av höjd klumpsumman, då tar de sig omotiverat friheten att försöka driva igenom en sänkning av klumpsumman istället. När Finlands regering räknar tar de dessutom i lite extra och lägger fram ett förslag för riksdagen som gör att ålänningarna förlorar 16 miljoner per år. På en reform som överhuvudtaget inte är avsedd att beröra Åland?

Åland har inte längre råd att tillhöra en stat som varken visar intresse, engagemang eller ens respekten lyssna på sin enda autonomi. Kanske är det inte så märkligt när staten medvetet har gjort allt för att inte längre förstå oss på vårt svenska språk.

Vi är ett företagsamt, växande och internationellt örike med ett viljestarkt folk som har förmåga att se möjligheter där andra ser hot och problem. På många sätt motsatsen till det Finland vi känner idag.

Ålänningarna har aldrig haft mera att vinna på att samla sig och visa både Finland och världen att vi klarar oss mer än väl på egna ben.

Det skulle ge oss möjligheten att umgås med Finland som goda grannar istället för att ständigt fortsätta missförstå och gräla med varandra i dagens respektlösa tvångsäktenskap.

Ålands Framtid

Ålands regering måste vara beredd att försvara vårfågeljakten i EU-domstolen om det behövs.

Oklara politiska förslag om tillfälliga uppehåll blir i regel snabbt permanenta och ett bestående jaktstopp skulle förgöra en del av det åländska folkets identitet som ett tusenårigt skärgårdsfolk som i alla tider har levt i och av havet.

Den åländska jakten ryms inom fågeldirektivets undantagsmöjligheter med god säkerhetsmarginal. Då den jaktbara kvoten uppgår till mindre än en procent av ejderstammens naturliga dödlighet uppfyller vi kravet på att jakten ska bedrivas i liten skala. Minskar stammen minskar vi ju också den jaktbara kvoten i motsvarande grad.

För precis som Jens Harberg förtjänstfullt visar i insändaren ”Låt oss ha kvar vårjakten på Guding” i Nya Åland den 23 mars 2016, varierar stammens storlek naturligt över tid och jaktpolitiken bör därför inte kastas om efter varje liten förändring i populationen.

Varjakt1-webbÅr 2016 fälldes så lite som 2 400 ejderhanar av en total kvot om totalt 3 800 fåglar. Den totala stammen uppgår till nästan 1 000 000 fåglar. Samtidigt fäller den åländska jägarkåren årligen över 5 000 mårdhundar och 700 minkar enligt regeringens beslut ”Riktlinjer för beviljande av tillstånd till jakt på ejder under tiden 1.5-20.5.2016.”

Dagens viltvårdande insatser överväger således med råge jaktens eventuella negativa inverkan på ejderstammen, något som EU-kommissionen själv uttryckt att man måste beakta.

När Lissabonfördraget antogs stärkes kravet på att EU ska beakta medlemsstaternas nationella särarter. I artikel 4 i fördraget om Europeiska unionen stadgas: ”Unionen ska respektera medlemsstaternas likhet inför fördragen samt deras nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, inbegripet det lokala och regionala självstyret.”

Den åländska vårfågeljakten är just ett sådant nationellt karaktärsdrag som bottnar i vår tusenåriga historia som ö-folk.

Vidare stadgas i artikel 5 att ”enligt proportionalitetsprincipen ska unionens åtgärder till innehåll och form inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen.” Kan kommissionen verkligen mena att den småskaliga åländska vårjakten på ett proportionellt sätt äventyrar fågeldirektivets syfte?

Särskilt när den i sin ytterst begränsade och välavvägda form är en tydlig förutsättning för de betydande viltvårdande insatser som sannerligen främjar direktivets syfte?

Istället för att ge efter för EU-kommissionens maktpolitik och slutligt avskaffa vårjakten, bör regeringen med fötterna stadigt förankrade på våra åländska klippor avvisa kommissionens orimliga tolkning från Bryssels betongkvarter och omedelbart fatta beslut om årets vårjakt. För att ytterligare betona att vi flexibelt anpassar jakten efter stammens utveckling bör givetvis kvoten minskas.

Det är beklagligt att EU väljer att inte tolka fågeldirektivet enligt sina egna grundläggande principer. Att kommissionen väljer att ta strid för en försvinnande liten andel av de åländska gudingarna riskerar att bli direkt kontraproduktivt. Om inte kommissionen lyckas ta det till sig, ska vi visa det svart på vitt i EU-domstolen.

Axel Jonsson

Brage Eklund

Ålands Framtids lagtingsgrupp

Ung Framtid tar plats i den nya styrelsen

Ett 20-tal personer deltog i Ålands Framtids årsmöte på Självstyrelsegården i måndags kväll, som inleddes med ett föredrag av förvaltningschef Dan E Eriksson och avdelningsjurist Ida Hellgren om de olika ekonomiska modeller som ligger till grund för diskussionerna i Ålandskommittén.
- Man kan konstatera att det faktiskt finns realistiska alternativ till dagens klumpiga klumpsummesystem, och om inte förr har den förestående Sote-reformen visat på det skriande behovet att peka ut en annan färdriktning, säger ordförande Axel Jonsson.

Jonsson omvaldes enhälligt som ordförande för Ålands Framtid. Det innebär att han får förtroendet att leda partiet för femte året i rad. En nyhet är att den nya ungdomsgruppen Ung Framtid reserverats en särskild ungdomsplats i styrelsen.

Maxpriset som en god partikamrat för tilldelades välförtjänt Hanna Segerström. Lika välförtjänt fick Axel Jonsson motta Thussediplomet för sitt enträgna arbete i Ålandskommittén.

Sammantaget valde årsmötet följande styrelse för perioden fram till nästa årsmöte våren 2017:

1) Ordförande
Axel Jonsson (återval)

Ordinarie ledamöter
Peggy Eriksson (återval)
Hanna Segerström (återval)
Sandra Boström (ny)
Jesper Sindén (ny)
Anders Eriksson (ny)
Jonny Landström (återval)
Magnus Jansson (återval)
Pia Eriksson (återval)
Rolf Granlund (återval)
Hugo Holmberg/Ung Framtid Åland (ny)

Suppleanter
Ove Andersson (2015: ordinarie)
Lisa Gustavsson (återval)
Lena Andersson (ny)
Sören S Karlsson (återval)
Love Pahlman/Ung Framtid Åland (ny)

I Ålands Framtid får man ibland lära sig konsten att inte säga "Vad var det vi sa?" för ofta. Idag kostar vi dock på oss att bifoga en klockren framtidsanalys som Anders Eriksson gjorde angående självstyrelsens framtid i en artikel i Ålandstidningen den 21 mars 2013:Komprimerad ÅT-artikel

KALENDER

No current events.